av Anita Goldman, ur Valvs nyhetsbrev #121
Kanske är detta det mest relevanta slagordet just i dessa dagar, då jag förstrött följer den avslagna eftervalsjournalistiken. Hur motbjudande och skrämmande det är att ord som ”röstboskap” får fäste i vår offentlighet och hur kollektiviserande tillmälen som ”muslimer” används för att misstänkliggöra grupper av medborgare, har redan uppmärksammats offentligt.
Däremot finns det andra, mer förrädiska kollektiva epitet, sådana som inte vid första anblick ter sig stötande, men som kanske på ett djupare plan reflekterar en oroväckande tidsanda. Ord som ”hårt arbetande människor” ”vanliga barnfamiljer” och ”Svenssons”. Hur kan till exempel Magdalena Andersson upprepade gånger tala för ”Svenssons” eller t.o.m. ”vanliga Svenssons”? Vem ingår i den gruppen? Och vem är utesluten? Alla som bär efternamnet Abdi eller Abdullah ? Alla som är ”ovanliga”? Ovanligt rika, framgångsrika? Ovanligt kreativa eller radikala? Ovanligt oanpassbara? Är det bättre, finare, mer accepterat att vara vanlig? Själv bär Magdalena Sveriges vanligaste efternamn, men ingår väl knappast i gruppen ”vanliga Svenssons”?
Ju mer jag funderat på det, ju mer finner jag ”hårt arbetande människor” vara det halaste och potentiellt farligaste epitetet. För det utesluter alla som – med 90-talets vokabulär – är tärande i stället för närande, alla som inte kan arbeta på grund av ålder (för unga eller för gamla) eller för sjuka eller för funktionsnedsatta, men också alla som inte vill arbeta eller inte arbetar tillräckligt hårt, alla som är slappa, slöa, slarviga, brister i ambitioner och i initiativkraft.
Medborgarna går till val och allas röster räknas sägs det. Men mellan valen ifrågasätts de som inte är hårt arbetande. Mindre budget avsätts till dem och även till de som arbetar med dem; i förskolorna, i vården och omsorgen. Den som i sitt arbete tar hand om de inte hårt arbetande, får – trots att de just arbetar så hårt – definitivt mindre i lön. Lönen är ett mått på värde – kanske det enda måttet – i vårt samhälle. De som är låglönare är mindre värda. Så är det år efter år, decennier efter decennier, regering efter regering. Även efter pandemin då det med ogensäglig tydlighet åskådliggjordes att det är just dessa låglönare som bär upp våra kollektiva liv, just dessa vars insats vi inte kan undvara ens för ett dygn. Det är som om närheten till alla dessa oförmögna, svaga, bortvalda och vilsna är smittsam. Föraktet för de som inte ingår i de hårt arbetandes gäng fortplantar sig till de som har daglig kontakt med dem.
Under och efter denna genompolitiserade valtid, läser jag också den i dagarna på svenska utkomna Genesis, den hyllade amerikanska författaren Marilynne Robinsons läsning av Första Moseboken (Silentium Förlag). I hennes närläsning av vår kulturkrets ursprungsmyt, ges människan av Gud en djupgående värdighet trots alla sina brister och överträdelser. I andra antika texter finner Robinson att gudarna skapar människorna för att på olika sätt använda sig av dem som byggnadsarbetare, slavar, krigare. Men den bibliske guden skapar inte en användbar människa utan en fri människa, en som själv kan välja mellan gott och ont. "Den Gud som framträder i Genesis är unik, eftersom han inte ser människan som något att använda, utan har en hemlighetsfull och god avsikt för henne", skriver Robinson.
Den oanvändbara människan. Faktiskt är detta Bibelns själva grundval, att en människas värde är absolut, att det inte avgörs av hur hon bidrar till samhällets väl och ve. Eller var hon kommer ifrån. Eller vem hennes föräldrar är. Nej, hon är värdefull just för att hon är en människa. Punkt. Detta utgör det allra mest grundläggande civilisatoriska kontraktet. Jag tänker att vi ofta tar det för givet, inte uppmärksammar det, förrän kontraktet ser ut att brytas på ett uppenbart och vulgärt vis. Då känner vi en befogad oro. Det är då vi igen — och som för första gången — inser att om inte människans värde är absolut, utan grundat på hennes användbarhet, står inte grunden längre stabil utan vi befinner oss på en gungfly, a slippery slope.
Människor kan skickas ut ur vårt land för att de tjänar för lite och har fel efternamn. Människor i äldrevården serveras inte längre mellanmål och får mindre portioner, för det måste sparas, aktiviteter och utflykter dras in. Små steg, ett vikariestopp här, färre hemtjänsttimmar där, inget som får stora rubriker, det knappast märks och knappast syns, förutom för de drabbade. Men i förlängningen kan vissa människor – t ex människor med funktionsnedsättning eller med ett efternamn som mitt – betecknas som unnütze Esser ("onyttiga ätare") och deras liv som Lebensunwertes Leben ("liv ovärdigt att leva”).
Därför måste vi vara uppmärksamma. På hur vi ständigt faller för frestelsen att nyttigförklara de vi vill värna om: ”skötsamma ungdomar som gjort all rätt och jobbat hårt för sin examen skall inte utvisas”. ”Människor som arbetat hårt och bidragit i bristyrken bör få stanna”. Det känns så gott att försvara dessa fina människor som vårt land nu med en så tanklös grovhet utvisar. Men de andra – de som inte klarade att bära såren från flykten och kriget och övergreppen in till ett ordnat liv? De som faller ifrån, de som inte hittar in i det nya livet, det nya landet? Vad är de värda? Vilket är deras människovärde?
Jag har inga enkla svar på dessa frågor. Jag pekar bara på hur snårigt detta territorium är, och hur lätt vi alla faller för frestelsen att relativisera människovärdet, att rygga för det där stora, vackra och så svåra: Människolivets helighet. Att vi skyggar för hur djupt radikal denna utsaga är. Och att den är utmanande. Att den kräver uppmärksamhet och samtal. Att det inte är ett söndagsfint ord att sockra kyrkkaffet med. Att vi kanske måste våga hålla vårt banér högt: Vi är alla de oanvändbara!
/Anita Goldman