“Gud kanske är gravid?” – Elin Klemetz möter Jonna Bornemark

Att bära och föda ett barn skakar ofta om hela en persons existens. Men vad händer om den erfarenheten kastas in i tänkarnas finrum? I sin kommande bok använder filosofen Jonna Bornemark sina graviditeter och förlossningar till att rubba rådande teorier om vad liv, tid och logik är.

Jonna Bornemark var 26 år och filosofistudent när hon blev gravid. Hennes värld hade hittills till stor del rymts i det akademiska språket och i tankens värld. Men att långsamt känna en annan varelse ta plats i kroppen, från det första fiskliknande sprattlet till att vara fullkomligt bebodd av en liten människokropp, och sedan föda den varelsen till världen, ändrade något fundamentalt.

– Innan dess så var jag ganska okroppslig, mer inne på de abstrakta frågorna. Den enormt fysiska upplevelsen ställde saker på sin spets. Jag försökte skriva om det redan då, men det var som att språket inte fungerade. Så jag började skriva poesi.

Orden förblev liggande i datorn medan Jonna tog nya kliv i sin karriär. Även om hon inte kunde skriva rakt ut om erfarenheten, puttade den henne mot tänkare som var förankrade i kroppen: indiska filosofer och kristna mystiker. 2010 disputerade hon med avhandlingen Kunskapens gräns – gränsens vetande: en fenomenologisk undersökning av transcendens och kroppslighet. Hon tog sig an mystikern Mechthild von Magdeburg i boken Kroppslighetens mystik, och blev uppmärksammad stort år 2018 för Det omätbaras renässans, där hon problematiserar det nutida idealet att allt ska vara mätbart. Sedan dess är Jonna Bornemark flitigt anlitad i radioprogram och mediesoffor, som ett slags orakel som förmår sätta ord på vad som skevar i vår samtid och lyckas omvandla svävande filosofiska resonemang till jord – till kött. 

Jonna är klädd i hemmajobbsmundering när vi möts vid Huddinge station: svarta och rosa mjukisbyxor och en svart hoodie. Framme vid tegelradhuset börjar hon med att be om ursäkt för att det inte är så städat, hennes äldste son, 21 år, ligger och sover efter att ha jobbat natt och har städansvaret den här veckan. Den mörkröda plastmattan i hallen pryds av rejäla sjok av hundhår blandat med damm. Från köket på andra våningen ser man ut mot den lilla trädgården som är invaderad av ogräs. »Bra det här med att man ska ha äng numera!«. Jonna skrattar och sätter på tevatten på spisen. Tapeterna, hudfärgade med en bård prydd med syltburkar och fat med bär, är rivna på sina ställen. Man kan väl konstatera att Jonna har andra intressen än att upprätthålla ett instagramvänligt hem. Och det är något vi som tar del av hennes böcker ska vara tacksamma för; En dylik produktionstakt hade varit svårt att uppbåda som förälder till tre barn i spridda åldrar, varav ett barn med autism.

Hon har precis skickat en hyfsat färdig version av Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser till sitt förlag.  Formen tog alltså 22 år att hitta: de sedan länge skrivna dikterna blandas med essäistisk text, argumenterande avsnitt och olika teser. Jonna ställer fram två tekoppar på den gröna vaxduken på köksbordet och sätter sig.

– När man börjar läsa filosofi, så är något av det första man läser intersubjektivitetsteori – teorier om relationen mellan människor som också diskuterar hur vi kan veta att den andra människan tänker, känner och så vidare. Den bygger på en massa konstiga idéer om att man rationellt måste övertyga sig om att den andre är levande. Men vem ifrågasätter det? Gjorde man det så skulle man vara psykotisk – och det är faktiskt en diagnos. Människor funkar inte så. Vi vet att livet är utspritt. Så varför vet vi det? Det är det jag grävt i.

En sak som gjorde det svårt att börja på boken om graviditet var att det finns så lite skrivet om ämnet. Delvis handlar det om att det är först i vår tid som kvinnor har förmånen att välja att både vara forskare och mamma. Men ointresset handlar också om att graviditet och barnafödande på många vis sammanfattar det vårt samhälle vill komma undan.

– Vi hör till en kulturtradition som jobbat väldigt hårt på att människan ska vara autonom. Det sammanhållna rationella jaget. Till det hör att man inte ska vara genomsläpplig. Vi tycker det är jobbigt med blödande, läckande kroppar.

Lägg där till den kontrollförlust och den extrema känslosamhet som kommer med en graviditet och förlossning och vips har du ringat in motsatserna till det mesta som vårt samhälle idealiserar: kontroll och rationalism. Därför blir erfarenheten istället ofta ordlös, hänvisad till två diken som förminskar den på varsitt håll; antingen det rent medicinska diket, där det existentiella inte får plats, eller i fetishiseringen; den heliga, euforiska havande kvinnan. Allmänmänskligt intressant? Nej, knappast – vilket blev tydligt när Jonna berättade för nyfikna bekanta om sin bok.

– Genomgående blev männen besvikna, jag såg att de hade förväntat sig något som talade mer till dem. Jag tänker: den här boken är visst för män! Det handlar om vad liv är. Det kan väl inte vara relevant bara för barnafödande kvinnor? Och det vill jag verkligen säga: det är inte är en vattendelare mellan de som fött barn och de som inte gjort det. Vi är alla del av det, vi är alla födda ur en kropp.

Ensamman – ett ord med en inneboende motsägelse.

– Ordet kom ur erfarenheten: att vara ensam och att vara samman. Jag har alltid tyckt om den känslan – så till den grad att jag tror att det påverkat min relation till omvärlden. Jag gillar den där myllrande känslan, att vara en del av. När jag simmar i insjön på vårt lantställe omgiven av skräddare, till och med tanken på kvalster i sängen! Andra gången jag skulle föda, och det satte igång en vecka före beräknad tid, så var min spontana tanke: nej, nu blir jag ensam i min kropp igen!

En stark naturupplevelse, en gudsupplevelse eller att sjunga i kör skulle kunna ge en liknande känsla – poängen är att det är en erfarenhet av samvaro bortom det sociala. Men erfarenheten rimmar inte med ett av de grundläggande axiomen inom filosofin Aristoteles logik utgår från X=X, vilket betyder att varje ting är identiskt med sig själv. I hans modell kan X aldrig vara lika med Y och X samtidigt. Jag kan alltså inte vara både jag och du, men det är ju just det en kvinna är i graviditeten”.  Hos den italienska 1400-talsmystikern Nicolaus Cusanus hittade Jonna non-aliud-logiken, som hon också kallar "livets logik". Till att börja med definierar den saker utifrån vad de inte är. X är inte lika med Y: Ett mjölkpaket är inte en kopp, inte ett bord, inte filmjölk. Och så vidare.

– Det blir relationellt, till skillnad från Aristoteles som skär ut X ur ett sammanhang. Men sedan handlar Cusanus logik också om att när något kommer ur något annat – barnafödandet blir en nästan övertydlig situation här -– så behålls något, samtidigt som något annat utvecklas. För Cusanus handlar det om vår tankeapparat. Hur den stegvis går från sinnesperception, till fantasi, till det han kallar ratio, vidare till intellectus och sedan in i ickevetandet. I varje steg behålls något av det förra. Vid en viss punkt separeras de här tankestegen – precis som föräldern separeras från sitt barn. Då är X=X sant. Men det är en abstraktion. Livets rörelse följer en annan logik. Den tycker jag Cusanus ligger mycket närmare.

Jonna upptäckte att erfarenheten hade saker att säga på fler av filosofins områden, inte bara logiken. Vår etik är i sin tur högst präglad av X=X, en strävan efter att alla människor ska vara jämlika och därmed lika.

– Precis som i logiken har det sin plats. Mellan medborgare, till exempel. Men barnafödandet ser inte ut så, lärandet ser inte ut så. Ofta ses allt som är assymetriskt som oetiskt. Men jag menar att vi kan ha schyssta asymmetriska relationer. Det är så uppenbart i förhållande till graviditeten och det nyfödda barnet. Det finns ju ingen som tycker att den relationen är oetisk för att den inte är symmetrisk.

Vidare: vad kan en förlossning berätta om metafysik?

Tidigt en morgon i maj 2010 vaknade Jonna av kraftig molsmärta i magen. Värkarna hade smugit sig på redan dagen före, men eftersom hon fött barn förut visste hon att det skulle ta tid. Nu fick hon och barnets pappa slänga sig i en taxi till sjukhuset. Väl framme gick hon från att vara öppen några centimeter till helt öppen på 20 minuter. Värkarna var kraftiga och effektiva och övergick till krystvärkar. Inte långt därefter var barnet ute.

Orden som kom efteråt:

– Krystvärkarna är omöjliga att ignorera. Men det finns ett litet glapp där jag kan välja att trycka på under värken, eller flås-andas igenom. På så sätt är jag både aktiv och passiv samtidigt.

Ordet stämmer väl in på alla möjliga företeelser i livet.

– I relation till vår kultur är vi alltid paktiva – ta exemplet rasismen. Det rasistiska finns i språket, i blicken, i färg och form-språk, visst. Men vad vi gör med det? Vi är inte bara passivt utelämnade till det rasistiska arvet, vi kan rikta det åt ett annat håll.

Till och med på det metafysiska planet är det en hjälpsam modell.

– Tiden är ju som sådan paktiv. Just det här har inte hänt förut. Nuet bär med sig dåtiden som sätter nästan alla villkor för den här situationen. Men det finns ändå något nytt.

– Och jag tänker att det vi kallar jag föds där. Just i att vi kan välja att trycka på eller flås-andas igenom. Det är det moment som innebär att det finns ett jag. Som gör något med det som är mig givet.

I Jonnas fall då: En fjärdedel cirkus – hennes farmor från Österrike och Ungern turnerade världen runt med cirkushästar. En fjärdedel frifräsande intellektuell stalinist – hennes farfar var en beläst sjöman och deckarförfattare. Och så en halv – mormor och morfar – från släkter av tryggt lunkande lärare och bönder »med lite psykisk ohälsa, som sig bör«. Plus det nya då, det som gör henne unik. Hennes längtan var tidigt att ägna sig åt filosofi.

– Jag pratade mycket filosofi med min pappa under min uppväxt. När inte ens pappa kunde svara, så öppnade sig världen. Då var jag kanske 15,16. Sedan har det alltid känts som en hemmaplats.

Banden till släktleden bakåt har alltid varit stark. Jonna är äldsta barnet till äldsta barnet på mammans sida, och har därför ofta haft fyra generationer närvarande samtidigt. Hennes morfar dog i somras, men föräldrarna finns kvar. I allra högsta grad: en av de lackade furustolarna vid bordet har en extra dyna vigd åt hennes pappa, som bor på övervåningen i hennes radhus.

Jag påpekar att tanken på tillvaron som paktiv också kan ses i andliga termer. Hur ser vår fria vilja ut i förhållande till en allsmäktig Gud, till exempel? Paktivitetstanken öppnar för att det finns en kraft, som man kan välja att arbeta med eller emot.

– Ja, jag tänker att man kan tänka på gudsbegreppet på lite olika sätt. I graviditeten är det ganska naturligt att använda som metafor – vilket som nu är metafor för vad – men en livsström som jag kan förhålla mig till.

Men också: det ständigt nya, som jag tänker är livet. Jag tänker att det finns ett möjligt gudsbegrepp i det kreativitetsögonblicket. Gnista är ett bra ord, det används ofta i kristen teologisk tradition. Mechthild pratar om flödande ljus. Kirkegaard har också försökt verbalisera det. Men det blir ofta så otillgängligt. En grunddrivkraft i mina tre senaste böcker är att låta filosofin knytas till det mest konkreta.

Ja, du skriver ju på ett ställe: »Det mest filosofiska kan vara att äta och skita, knulla och föda barn.«
– Det är delvis en protest utifrån min frustration över det här, men sedan menar jag det också. Äta gör vi en stor grej av, medan vi sällan tar kort på vad vi skitit och lägger ut på Instagram. Vi visar upp bilder på barnen, men inte om sex. Vi försöker skära av genomsläppligheten. Men jag tänker att livets rörelse befinner sig just där. Filosofin är bara sätt att abstrahera det från det konkreta. Men det hör hemma i det konkreta och kroppsliga, för det är där livet sker.

Vad jag själv tänker om tro och teologi klingar väl med det. Inkarnationen, men också uppståndelsen.
– Ja, det är på samma sätt när jag läser mystiker: religionen vill snabbt upp och sväva bland änglarna. Men det finns kvinnliga mystiker under medeltiden som är väldigt kroppsliga. Som Mechthild – hon ser sig som Guds fru och älskarinna eftersom hon har en kropp, vilket inte änglarna har. Det är i det kroppsliga som det levande hör hemma. Både min religionsfilosofi – och graviditetsboken speciellt – vill jag ska komma åt saker där vi kan mötas, oavsett om människor kommer med sin tro eller som sekulariserade. För vi är så dåliga på det existentiella idag. Antingen hamnar det hos sjukvården, eller så är det vardag, business as usual. Det är ju en förlust med sekulariseringen. Jag vill inte romantisera kyrkan, men innan fanns i alla fall en plats för existentiella samtal.

Vissa erfarenheter blir det extra tydligt att det saknas samtalsrum för. Som missfall, där man ofta lämnas ensam med medicinska instruktioner. Eller abort, där det lätt blir det här kategoriska: Kvinnans kropp. Punkt. Som om det inte var komplext?
– I det sociala blir det viktigt att sätta den där punkten – annars blir det någon annan som gör det. Men absolut, vi tystar en erfarenhet. Jag har varit lite rädd för att skriva om fostret, för att folk säger: »Jaha. Då blir det ju svårare att göra abort om vi tänker på fostret som någon«. Men det måste vi ju kunna göra? Det blir ju en absurd värld annars. Jag blev inbjuden till RFSU för att prat om abort, och de upplevde faktiskt ett stort behov av att prata om det. För det är klart att det inte finns en specifik gräns, att det flyger in en liten själ i vecka 18. Vi måste kunna se det i sin komplexitet, samtidigt som vi håller benhårt på aborträtten.

Du drar även paralleller mellan att föda barn och att vara med om att någon dör – båda ställer liknande typer av existentiella frågor.
– Ja, men precis. Och var finns de rummen? Ska man vara sjukskriven när man sörjer? Jag tänker att religionerna har en framtidsnisch att öppna upp de rummen.

Matteo, Jonnas lilla vita bichon havanais som suttit tålmodigt vid hennes fötter under samtalet, har tröttnat och gläfser till. »Är vi tråkiga nu? Vill du upp?« Jonna klappar på sina lår och Matteo hoppar upp och rullar ihop sig till en lockig bulle i hennes knä. Efter att vi snubblat oss igenom logiken, etiken och metafysiken och förlorat oss i alla möjliga samtalsförgreningar, pratar vi om sista avsnittet i Jonnas bok – politiken. Mer specifikt: naturens rättigheter.

– Jag ville landa i miljöfrågorna. För det är det jag själv landar i: Vad har vi för relation till annat levande? I början använder jag bilden av graviditeten som ett landskap, och i slutet av boken vänder jag på det: Vad är jag själv i för landskap? Vem är det som är gravid med mig, när jag är på jorden?

– Det är inte bara: »Åh jag går i skogen och känner att jag är en del av allt.« Det handlar om makt. Om vi inte enbart skulle vara människocentrerade i våra beslutsfattande, skulle det ändra politiken, juridiken...Vi kan inte se naturen som medel för våra mål, utan se att andra varelser har ett egenvärde. Det måste till ett nytt system. Både ett lagsystem och grundvärderingar som gör det omoraliskt att göra det.

Alldeles i slutet landar Jonna i ordet ”dela” – också det ett mångtydigt ord som både innefattar att ”ha något gemensamt” och ”att separera”. Allt levande delar samma jord. Vi delar ett bröd. För egen del för det tankarna till kyrkans brödbrytelse, nattvarden, även om det inte var vad Jonna tänkte på. Den kroppsliga logik hon skriver fram i boken ger mig också en ny tanke på treenigheten. Att det inte behöver ses som en ogreppbar och ologisk konstellation, utan en som är djupt förankrad i kroppen, i livets begynnelse: Att Gud är en men ändå tre, en gemenskap, ett ensamman?

– Ja, Gud är kanske gravid? Konstaterar Jonna fundersamt. Jag har inte tänkt på det förut. Men det var en rolig tanke. Och jag kan ju se logiken i det.

– För säkerhets skull brukar jag inte definiera mig som troende, utan jag är filosof. Samtidigt tycker jag att distinktionen av religiös eller inte ofta känns alldeles för onyanserad. Med Mechthild blir det jättetydligt. Vid en punkt kan jag inte följa henne längre, men 95 procent kan jag följa, förstå och göra en filosofisk läsning av. I den mån jag köper ett gudsbegrepp, så är det väl ett panteistiskt: det levandes rörelse, på något vis.