Elin Klemetz möter Sara Parkman

Musikern Sara Parkman har stormat in på landets popscen med ett album som fått sitt namn efter en urgammal aftonbön. Valv möter henne mitt under en hektisk turné för att prata om kyrkligt arv, musik och vrede.

Går det att beskriva en röst, en låt? Jag skulle kunna använda ord som magiskt, mäktigt, poetiskt, politiskt. Men den som vill få en glimt av Sara Parkmans musik gör klokast i att lyssna på någon hennes låtar. Som den som – passande nog – heter “Valven”.

Rymden fyller håller mig rakt still
bland ljud och rum
världen stannar gnistrar knastrar till
vid magens lugn
vilar letar runt en stund
i evig tid
gnolar vandrar bort och hem
en egen stig

Låten är en del av albumet Vesper (“aftonbön” på latin), som började ta form när Sara tillbringade några veckor på ett konstnärsresidens i norra Frankrike. I det före detta klostret bodde hon och ett antal andra konstnärer som sammanstrålade på kvällarna för att laga middag och dricka vin. Platsen, inte minst den del som en gång tjänade som kapell, med schackrutigt golv och målade glasfönster, hjälpte henne att hitta en röd tråd i skapandet: längtan efter helighet.

– Det finns med mig jättemycket. Det handlar väl om en längtan efter förundran, det magiska, att känna att livet får vara heligt, närvarande.

 Men också en längtan efter att få vara allvarlig.

– Jag har spexat och skämtat så mycket tidigare, och kände själv ett behov av att komma bort från det. Samtidigt var jag också lite rädd att bli sedd som någon religiös fanatiker…

Hon hann precis släppa albumet innan pandemin bröt ut. De sedvanliga turnéerna har därför stått och stampat i farstun, men när vi ses i november har dörren precis öppnats. Sara kommer traskande in på Göteborgs station med en fiol på ryggen, dragandes en stor svart rullväska i ena handen och i den andra kånkandes en Willys-kasse med diverse attiraljer: ett par knallröda skor med stilettklack, ytterligare ett par i fejkat ormskinn, anteckningsböcker i olika färger. Hon och sex bandmedlemmar har precis spelat in tre avsnitt som husband i På Spåret. Nu ska hon och delar av bandet vidare till Gagnef. Nästa dag Malung, sedan Säter. Och så fortsätter det. Hon sätter sig vid cafébordet och suckar och skrattar nästan samtidigt. Rösten är hes.

– Det är ketchup-pandemi-effekten, men också det oglamorösa livet som musiker.

Allvaret och det religiösa språket har knappast skrämt bort någon, tvärtom. Recensionerna har varit lyriska och låtarna har gått rakt in i vitt skilda sammanhang. Någon har gjort körarrangemang, en annan har använt en låt i en snowboardfilm. En vän ville ha med en av låtarna på sin mammas begravning. En annan ville använda hennes musik som soundtrack i en queerporrfim. Och flera låtar har tolkats i gudstjänster.

– Det är ett så fint kvitto på det man gör. Genom att använda mig själv har jag fått musiken att komma ut. Och på så sätt blivit frikopplad från musiken. En slags loop – då kan jag träda tillbaka igen. Det är för mig målet med musiken, inte att jag ska bli känd. Men jag förstår att jag måste använda mig själv för att det ska kunna hända.

Det religiösa språkbruket är ett av sätten hon gör det på.

– Alla bottnar i olika saker. Där är folkmusiken jättesträng. Du ställer dig inte på en scen och spelar låtar från Sjuhärad om du inte har gjort dina år med olika spelmän, övat och lärt dig respekt för traditionen. Jag knöt an till det kyrkliga, eftersom det är min tradition.

Sara Parkman och Hampus Norén på Pilgrims höstmöte 2020

Saras lekplats som barn var Svenska kyrkans stiftsgård i Rättvik. Hennes pappa var ungdomspräst och hennes mamma diakon och lärare. Familjen bodde i en av lärarbostäderna, men Sara och hennes lillasyster räknade hela området som sitt. De lekte kurragömma i gårdens prång och förråd, hängde med ungdomarna och fick ta del av ett sjudande liv, politiskt, musikaliskt och andligt. Desmond Tutu var regelbundet på besök – stiftsgården var en viloplats som han återkom till. Tidvis bodde flyktingar på gården. Sången fanns alltid där – rockmässa med Ingmar Johansson, körkurser, gudstjänster. Kapellet stod alltid öppet. 

– Det var som att jag inte hade något val. Jag vaknade till kapellets klockor på morgonen, Rättviks kyrka låg ett stenkast därifrån. Farfar hade döpt mig. Jag tyckte det var konstigt att andra i klassen inte var kristna.

När Sara skulle börja högstadiet flyttade familjen till Härnösand. Kontrasten till den trygga atmosfären och gemenskapen på stiftsgården var stor. 

–  Det var jobbigt. När jag började högstadiet var jag ganska lillgammal. Tyckte jättemycket om att gå i skolan, men hade inga kompisar. Trots det hade jag nog rätt bra koll på mitt värde. Vilket också gjorde att jag kunde vara rätt dryg mot andra.

Gymnasiet kom, precis som för många andra, som en räddning – på estetprogrammet fick hon vänner och kunde samtidigt ägna sig mer åt fiolen och sången. Det slog henne egentligen aldrig att hon kanske skulle syssla med något annat.

– Det var liksom det här jag kunde.

Hon gick folkhögskola, musikhögskola och började hanka sig fram som musiker, kånkandes på sitt eget ljudsystem. Skolturnéer i Västernorrland, Kultur i Vården i Sörmland. 

Stiftsgården i Rättvik, Dalarna. 

Efter Vesper har det blivit mindre hankande, mer stabilitet. Men den längtan som hennes låtar ger uttryck för har hon delvis haft svårt att hitta rum för. 

– Jag har rört mig mycket i sammanhang där tron inte tagit så stor plats. Så det har varit svårt att hitta sammanhang som vuxen där tron har kunnat fördjupas. Jag har försökt gå i kyrkan i Stockholm, men har inte känt mig riktigt hemma i någon församling. Sedan är jag mycket på turné, vilket gör det svårt att ha en bra rutin. Men jag hittar frön ibland. I text och läsning. Eller som förra hösten, när jag och Hampus och spelade på Pilgrims höstmöte. Där fanns många samtal som vidgade någonting.

– Sedan är det viktigaste för mig att det får existera i musik och skapande. Att skapande är att närma sig det onämnbara. Det är också alltid svårt att tala om. Men för mig så, i avsaknad av en fysisk kyrka som jag går till varje söndag, så blir nog musiken det. 

Vi rör oss mot Nils Ericsson-terminalen, där bussen strax ska avgå. Eftersom vi ska åt samma håll följer jag med Sara en bit på vägen. Vi tråcklar oss fram till sätet längst bak och pratar vidare om att närma sig det onämnbara.

– För mig handlar det närmandet också om språket. Vad är Gud, vad är andligt? I vår tid kan det lätt bli lite väl förenklat: “Gå i skogen är också andligt”. Det tar bort magin. Samtidigt tycker jag att det är omöjligt att hävda ett sanningsanspråk i en kristen teologi, för när den skapades var vi omedvetna om omvärldens olika trossystem. Hur plats påverkar idéer, hur det fysiska påverkar vad vi tänker om livet. När vi har den kunskapen, tycker jag det är svårt att säga att det bara finns ett svar. Men hur kan vi ändå bära med oss det, utan att det reduceras till ett motivationskort: “Det är inspirerande att tänka på Jesus”? Att det faktiskt får vara något storartat och svårt? Vi vet att vi lever i ett post-postmodernt samhälle – samtidigt behöver vi det komplexa och svåra. Någonstans där är jag.

Du har sagt att du hämtat mycket inspiration från den medeltida tonsättaren och mystikern Hildegard av Bingen. 
– När jag pluggade musik fick vi en musikhistoria kantad av män, och som ung arg feminist var det viktigt för mig att bredda den. Då kom jag i kontakt med Hildegard, och ju mer jag lyssnade på hennes musik upptäckte jag att den var så oändlig och stark. Jag har arbetat mycket med vallåtsmusik och fäbodskultur, och började i min fantasi höra trådar mellan den och Hildegards musik. Jämfört med annan musik under den tiden har hon en helt annan musikalisk komposition, ett större röstomfång. Hildegard är också en tidig renässansmänniska, hon har det holistiska tänkandet, som involverar kroppen.

– Sedan var hon abbedissa. Klostren har en tydlig tråd till fäboden också genom att vara ett historiskt matriarkat. Det betyder inte att det alltid har varit bra. Men både kloster och fäboden har erbjudit något annat än den traditionella kvinnorollen – där fanns en kvinnlig chef, du förväntades inte jobba hemma eller skaffa familj. Och i dessa sammanhang har det alltid skapats musik. 

Vad är dina egna erfarenheter av musik som andligt uttryck?
– När musik är som man vill att den ska vara, så är det en total närvaro. Samma typ av närvaro som en del upplever i en kärleksrelation, i föräldraskapet, i bön… I min familj är vi väl inte jättebra på att prata känslor, men vi har alltid sjungit tillsammans, och i det finns en stor närvaro. Att sjunga är väldigt kroppsligt. Det är en fin och viktig aspekt i den svenska lutherska traditionen, där vi annars talar ganska lite om kroppen. 

Din musik för tankarna till klagorop – musik som existentiell hantering – inte bara vackert och stämningsskapande.
– Jag tänker att musiken är lika delar psykodynamisk som religiös. Kyrkan har haft en funktion i att skapa rum där vi får känna saker. Idag gör människor det hos en psykolog. “Hur känns det i kroppen nu? Okej, du är ledsen, känn det då.” Om du inte får utlopp för dina känslor, så kommer du få ont, eller få ångest på något sätt. Högmässans form går igenom olika känslomässiga aspekter av livet: ångest, glädje, tacksamhet, förlåtelse. Beroende på kyrka gestaltas det på extremt olika sätt. Men det finns i alla fall en ram för det. Min pappa pratade om det, att kyrkans sakrament är ett sätt att öva sig på att leva. Min vän Erik, utbildad ljuddesigner på scenteatern, sa helt oberoende exakt samma sak om scenkonsten. 

– Jag har alltid tyckt om den ordlösa sångens kraft, där orden ibland är sekundära. Alla vet nog inte vad “Kyrie eleison” betyder, men musiken säger det texten säger. Jag jojkar inte, men jojkens funktion är att du besjunger någon eller något. Renen, din mamma, en sjö. Det är en fin syn på musiken.

I dina texter blandar du uttryck som man sällan ser ihop. “Må Gud välsigna dig med vredens skogar”. Var kom den låten ur?
– Jag hade en vän som sa “Du har ett lager av ilska och vrede över dig”, och jag bara: “VADÅ, DET HAR JAG VÄL INTE ALLS?” Jag frågade pappa vad Bibeln säger om vrede. Han sa att det finns konstruktiv och destruktiv vrede. Jag och Hampus, som jag skriver musiken ihop med, började nysta i det. Och vi bråkade om det, för jag tyckte han var feg. Att han var en sån där ängslig feminist-man. “Om du inte vågar vara arg, då kommer du till slut bli en sån där som köper horor!” tror jag att jag skrek. “Nej, det är dåligt att vara arg” tyckte han. Jag har nog alltid varit arg, och ville väl tycka det är okej.

En god typ av vrede?
– Ja, och vi lever i en tid där vi inte vill ha ilska och vrede. Från mellanmänskliga relationer till statlig nivå. När någon är arg på kommun, region eller stat så besvaras det ofta med “Jag förstår, lilla vän. Du har rätt att vara arg. Vi är också arga.” Som Sapmi. Regeringen talar om att det är jätteviktigt med samernas rättigheter, men Sverige har fortfarande inte skrivit på ratificeringen av urfolksrättigheter. För om Sverige gör det kan vi inte längre ge gruvbolag godkänt att prospektera i Sapmi. 

Det finns ingen mottagare av ilskan. Man kan inte fortsätta att vara arg om man blir förminskad i sin ilska. Det blir ett extremt passivt samhälle. 

Helig vrede, vad har du för relation till den? 
– Jag tänker att den ser ut på olika sätt under olika tider i livet. Jag har väl precis lämnat aktivismen, där vreden är väldigt nära till hands, som man har runt åren 18 till 30, kanske. Nu är jag mer bekväm, har en stabil yrkesroll. Vad är jag arg på då? Eller är allt bra, bara för att det blivit bra för mig? Reaktionen kommer inte lika fort. Kanske behöver man fortsätta öva på att känna helig vrede. För när man själv blir bekväm, glömmer man lätt bort det som fortfarande skaver. Jag spelade på tidningen Vis litteraturbåt för ett tag sedan. Alla hade gått av båten ett tag, och skulle gå på igen. 500 personer, de flesta över 60, vita. Så gick vi på, och mötte då en ström av människor som varit på båten och städat. Personer från andra länder, väldigt lågt avlönade. Jag kände då en väldig sorg. Men också komplexiteten i det – att jag är en del av systemet.

Ett sätt att föra det vidare är ju ändå att som du sjunga ut det.
– Ja, jag inser nog det mer och mer. Att jag har inte makten att förändra samhället, det har vi gemensamt. Politiker har det, och kapitalet har makten. Kulturen kan omforma, vi har en makt genom det, men jag som enskild kulturskapare har som roll att berätta och hålla upp en spegel. Precis som narren, dramatikern, författaren...

Den andliga musiken idag i kyrkan. Har du några tankar om den?
– Svenska kyrkan generellt har en kris på jättemånga nivåer. En identitetskris från att vara statsbärande till att bli en intresseorganisation. Då vacklar man och gör en massa olika försök. Med musiken också. Det finns en vilja att bli mera folkliga, som till exempel med den nya kyrkohandboken. Jag tror det är en fälla generellt. Att man skjuter sig i foten när man vill tillgängliggöra genom att förenkla. Det tror jag istället gör att ingen blir intresserad av det. Jag upplever att när många olika människor tycker om något, är det för att det får vara smalt. 

Hur ser du på din egen roll när det gäller andlig musik?
– Jag hade inte tänkt att min musik skulle tala till kyrkan. Men jag tror det var ett år sedan, som ärkebiskopen Antje Jackelén la upp ett foto på Vesper på sin instagram. Då slog det mig att tro och kyrka är något vi gör. Att det här nu räknas som en del av det som kallas religiös musik. På samma sätt som folkmusiken är en traderad tradition, där varje generation lägger till sig själv. 

– Och jag ser väl på tron på lite samma sätt. Jag pratade med pappa om det, att jag har svårt att tro på uppståndelsen, att den fysiskt hände. Men däremot är den stark för mig som en sinnebild, som metafor bär den mig. Då sa han: “Men det är ju det som är att tro!” Den bekräftelsen var viktig. Hur vi formulerar oss och använder bilderna förändrar sig i relation till vår omvärld. Men att det får räknas som tro.