Elin Klemetz möter Göran Greider
»Alla går längs en avgrund. Det har man nog med sig, ändå.«
När författaren och debattören Göran Greider fick cancer skrev han från sjukhussängen om tankarna som grodde efteråt. Det resulterade i boken Barndomsbrunnen. Elin Klemetz samtalar med honom om svaghet, tro, husdjur och döden.
I din bok skriver du att en stor upplevelse under din sjukdomstid var erfarenheten av svaghet.
– Jag är ju i vanliga fall en ganska stark person – då blir det en chockerande upplevelse att bäras ut i en jävla ambulans, hamna på akuten och inte ens kunna gå på toaletten själv. Man sänks ner till någon bottenvåning i sig själv där man inser att man måste räcka ut handen och be om hjälp. Tillbaka till barnstadiet. Den upplevelsen har väl alla haft i någon mån – det kan räcka att man ligger sjuk i influensa hemma. Det är ett tillstånd jag tror vi skulle behöva påminna oss oftare om.
Varför?
– Jag har alltid haft en känsla av att svaghet är det grundvatten som definierar vår art: vi vet att vi är svaga, gruppvarelser. Hjärnforskare säger att det centrum i hjärnan som reagerar på misshandel är samma som reagerar på social exkludering – det gör ont på samma ställe. I evolutionens början var den yttersta faran att bli lämnad ensam. Det sitter djupast i oss. Tar man det tillståndet på allvar, inser man att vi behöver inrätta ett samhälle som kan hantera det. Ett samhälle där man kan begära hjälp utan att bli förnedrad. Det är bland det viktigaste vi kan sträva efter.
– Jag tycker religionerna uttrycker det där. Kärnan i de flesta religioner är att människor behöver varandra, utan det går det inte. Jag brukar säga att en synonym till Gud är gemenskap.
Evangeliets budskap är ju också att specifikt lyfta de fattigas, de utsattas, gemenskap.
– Ja, det är ju så otroligt slående med Nya testamentet – den enorma kavalkaden av allt från prostituerade till hantverkare och fiskare. Det är LO-kollektivets bok... Det upprättas ett slags kollektivavtal med Gud, faktiskt.
När skulle du säga att fröet till din egen tro planterades? Började det med din mamma?
– Ja, hon växte upp i Vingåker där det fanns någon typ av frireligiös församling – jag tror det påverkade henne ganska mycket, även om hon aldrig varit aktiv kristen. Min farsa tog resolut beslutet att träda ur statskyrkan och var skeptisk. Så, jag släpades aldrig med till kyrkor, men jag hittade en gammal pärm från skolan och där fanns hundratals sidor med berättelser ur Bibeln. I stort sett alla i min ålder är indränkta i de där berättelserna, och de kan återaktiveras. För mig var det kanske 20, 25 år sedan som jag började fundera lite mer på de här sakerna. Jag har inte skrivit så mycket om det. Risken är stor att man blir definierad som lite halvgalen… Det är känsligt att skriva om, skulle jag påstå.
Hur då?
– Jag har upplevt när jag skrivit om frågor om religion att det finns de på kultursidorna som tycker att man är galen. Att man plötsligt är intresserad av bibeltolkning. Lite på samma vis blir jag ibland misstänkliggjord när jag framställs som litterär person, eftersom jag även är politisk debattör. Jag minns en författare som sa: “Du låter som en politiker”. Vilket väl var det mest nedlåtande man kunde säga. Men att vandra fritt mellan de här olika världarna tror jag är viktigt.
Boken består av korta texter – du vill inte själv kalla det poesi, men mycket av det läser åtminstone jag så. Vad är poesi för dig?
– Det är det billigaste och snabbaste uttryckssättet. Det behövs så lite för att åstadkomma ett hyggligt poem. Jämfört med att skriva roman, där du får sitta som om du jobbar på fabrik. Minsta tolvåring kan kläcka ur sig geniala saker. Som barnteckningar – de flesta barnteckningar är väldigt bra, för de är tillkomna i ett slags jungfruligt tillstånd. De har inte grubblat över konstens hierarkier. Lite av det där dyker upp när poesiskrivandet är som friast.
Som titeln Barndomsbrunnen avslöjar, handlar en hel del av dina texter om din egen barndom. Upplevde du den annorlunda än tidigare när du såg tillbaka på den från sjukbädden?
– Bilden av barndomen förändras alltid. När jag var 15 såg den ut på ett annat sätt än vad den gjorde när jag var 25 och 50. Om man får barn förändras ens egen barndom också på ett märkligt sätt. Och om man blir sjuk. I den här boken har jag skrivit mer öppet och rakt på om min uppväxt. Det är en dubbel upplevelse, för det blev både mer sorgligt och mer glädjerikt. Jag skriver i början att jag misstänker ibland att familjen jag växte upp i var dysfunktionell, men sen tar jag tillbaka det. För det låter som ett läkarutlåtande. Jag tyckte väldigt mycket om mina föräldrar. Men det blev både starkare ljus och större mörker i de här texterna.
Du skriver att du har haft svårt att närma dig det tidigare. Att det är en skillnad som klassresenär, eftersom de man skriver om inte har en chans att återge sin bild.
– Ja, om man tar Jan Myrdal, som pucklade på sina föräldrar ganska ordentligt – det gjorde ju liksom ingenting, för hans föräldrar och syskon kunde skriva motböcker. Så hade det inte alls varit med mina föräldrar. Det är ju en hämsko, så klart, men också ett tecken på att man inte är cynisk. Man vill vara hygglig.
Var du rädd för att dö under den här tiden?
– Vid några tillfällen. När jag inte hade några vita blodkroppar, och det var så jädra noga att jag inte fick ta på något. Alla hade handskar, jag rullades runt i dunklet på morgnarna till kirurgen. Har man otur kan man få blodförgiftning och då kan det gå riktigt fort. Skrev till och med ett litet testamente vid något tillfälle. Fast det var ändå rätt få tillfällen jag var rädd på riktigt – mest var det att jag var så klen och frös oavbrutet under sex månaders tid.
En väldigt fin mening i din bok är: “Jag tänker på att det blir krångligt för min hustru med hunden”. Var det sådant du tänkte på?
– Ja, det är ju sådana grejer man grubblar över. Jag går ut med hunden sent på kvällen, då tycker min fru inte det är så kul att gå ut på gatorna. Då blir det en stor fråga.
Man kan annars tänka, att man inför döden mer skulle fundera på: “Var hamnar jag sen?”
– Nej, jag tänker aldrig på var jag hamnar. Där har jag alltid lutat mig tillbaka på KG Hammar: “Vi kanske inte får uppleva någon himmel, men vi kanske i alla fall blir en ristning i Guds medvetande”. Jag tycker det är ganska vackert sagt. Jag tänker mer på väldigt praktiska saker, som hunden. Just husdjur blir extra känsligt. De är symboler för något. Tyckte det var jobbigt när jag kom hem från sjukhuset, och hade dåligt immunförsvar och var tvungen att hålla hunden på avstånd.
Hittade du tröst i din tro?
– Ja, i någon mening gjorde jag väl det. Jag har alltid varit förtjust i att klockan sex på lördagar höra kyrkklockorna i radion. Predikan kan jag slå av – det är själva klockan. När den ljuder över ett sjukrum, en bygd, har den något slags läkande kraft, som kallar samman folk, även en själv. Den klangen kan jag höra när jag skriver ut ordet mystiker. När jag stod lite deppad vid tårmilda skymningar på sjukhuset brukade jag bland annat läsa Mäster Eckhart. Av alla irrgångar som finns i religionerna tycker jag nog mystikerna är de bästa, de som inte har några egentliga doktriner, utan försöker hitta den där känslan. Punkter av tillit, helt enkelt. Jag tror väl att alla har det. Överlag tror jag att människor är mer religiösa än man kan tro.
På vilket sätt?
– Det visar sig ofta i kriser eller i epifaniska ögonblick, där man upplever något vackert skådespel på himlen en sommardag, sådana där ögonblick som vittnar om att vi har någon typ av översinnlig religiös impuls i oss allihopa. Sverige anses väldigt sekulärt, men jag tror det handlar om att hela svenska folket gjort en resa från ganska doktrinär kristendom till mystik. Många människor tycker om att gå i kyrkan, för att nå känslan av mystik. Jag menar ju att sekulariseringen frigjort bättre sidor av religionen. Tidigare generationer tvingades läsa syndabekännelsen – det slipper uppväxande släkten. Att samhället sekulariserats innebär egentligen bara att kyrkan eller moskén eller annat mist sin makt över våra liv. Det som blir kvar, blir en bättre sida av religionen.
Vem är Gud för dig?
– Ja, det vagaste man kan svara: Det är en känsla. Av att saker kommer att gå bra. Att saker hänger ihop. Av att det finns något att lita på. Nu går man och är lite allmänt nedslagen av Cop 26-mötet i Glasgow. Men jag har ändå den där starka känslan av att: det här kommer att ordna sig, även om det kommer att leda till fruktansvärda problem längs vägen. Någonstans är det väl hoppet om det gemensammas kraft, som i sin tur hämtar kraft från den där svagheten som delas kollektivt av alla människor.
Du skriver ofta om frustrationen över vårt samhälle: kommersialiseringen och klimatförändringarna. Vad är rötterna till detta onda?
– Jag är en utpräglad marxist, så jag har mina teorier: helt enkelt att vi släppt in vinstmotiv i hela vår tillvaro, och delat upp allt slags viktigt arbete på olika grupper. I kommunistiska manifestet talas om urkommunismen – alltså tillståndet före jordbruket, patriarkatet och allt sånt där – där vi ägde sakerna gemensamt och förmodligen var demokratiskt lagda. Det finns en stor drift till gemenskap överallt. Det slits sönder av olika system och konflikter, men vi har det där inom oss, som ett löfte: En gång var det mycket bättre, och en gång ska det bli det igen.
– När den första urkristna församlingen startas beskrivs hur alla sålde sina saker och delade upp gemensamt emellan sig. Otroligt radikalt – det där vill varken kristdemokrater eller andra höra talas om. Det menar jag är en kommunistisk impuls grundad i vår art.
Skulle du gå med i den församlingen?
– Det är tveksamt. Eftersom den är omgiven av ett samhälle som kommer att slita sönder den, slutar det snart med Knutby i alla fall. Men som vägledande princip för hur samhället ska organiseras, alltså detta enkla att de rika behöver inte det de har, och de fattiga har inte de behöver, så är det rätt princip.
Vad står ditt hopp till?
– Att folk är spontant solidariska. Folk i allmänhet är inte cyniska, inte elaka mot varandra. Det är bara att blicka ut över alla myriader relationer som ryms i en storstad. Det flyter på häpnadsväckande väl.
Det är lätt annars att överväldigas av bilderna av det som inte fungerar.
– Ja särskilt nu. Så fort man slår på radion har någon blivit skjuten. Och det där är ju ett hundraprocentigt undantagsfall, de flesta av oss blir inte skjutna. Det normala är att människor frågar varandra hur vi mår när vi möts i trappuppgången. Det är rätt mirakulöst egentligen.
Hur är din hälsa nu?
– Jag är friskförklarad från cancerceller. Har lite bieffekter som sitter i, som bortdomnade ben och att händerna blir som isbitar ibland. Cellgifterna saboterar nervändar. Men i stort sett går det framåt hela tiden. Så jag tänker väl, att nästa höst borde jag vara fri från detta.
Har erfarenheten förändrat något gällande vad du vill göra framöver?
– Ja, jag tänkte en del på det. Det är ändå en rätt tunn vägg mellan att vara frisk och sjuk. Alla går längs en avgrund. Det har man nog med sig, ändå. Tror att man påverkas, men att ens gamla vanor sitter djupt – det är lätt att återgå till sitt vanliga. Därför var det bra att jag skrev ner mycket, då förs man in i insikter som annars går förlorade. Därför tycker jag alla ska skriva ner saker om sitt liv. Inte bara i krislägen, utan i alla lägen.
Elin Klemetz
Fotnot: En tid efter intervjun, i december, insjuknade Göran Greider i en infektion, därtill blodförgiftning och hjärtstopp, och fick ligga i respirator. Han är nu hemma från sjukhuset och hälsar att han är ”på uppgång, om än rätt klen fortfarande”.
