Elin Klemetz möter Markus Torgeby: »Det tog tid att bryta ned mitt ego«
Markus Torgeby är känd som löparen som bosatte sig i en kåta i skogen och upptäckte naturens läkande förmåga. Sedan dess har han gjort upp med sitt ego och hittat tillbaka till den tro som burit hans släkt i generationer.
Foto: Frida Torgeby
Du växte upp på Öckerö, i en frikyrklig miljö och med en mamma som var sjuk. Hur har det präglat dig?
– Jag var nio år när mamma fick MS. Efter bara ett år satt hon i rullstol och några år senare kunde hon varken äta eller tvätta sig själv. Så, ja, det var ju en helt annan verklighet jämfört med hur många andra barn hade det. Ett tidigt och stort ansvar och en insikt om att livet inte är självklart.
Kyrkan och tron var alltid väldigt närvarande. Och inte alltid helt bra. Det var mycket prestationstro. Många kom hem till oss och bad för mamma, och ofta var det rätt crazy. Jag har alltid haft svårt för det. Det kändes ibland aggressivt: »Bara du tror mer så kommer du bli helad«. Mina syrror var helt övertygade att mamma skulle bli det, men jag ställde mig lite utanför, vågade inte riktigt tro. Ibland tänkte jag att det kanske var därför hon inte blev frisk. För att jag inte trodde tillräckligt.
Det måste varit en jobbig upplevelse.
– Jag kände mig lite som ett ufo. Men jag upplevde att det inte är vi som bestämmer det där. En gång var vi på ett tältmöte på Hisingen med någon predikant. Så kom fyra män, bar upp mamma, och höll hennes ben. Hon hade inte stått upp på 20 år, hon bara skakade. De trodde ju att hon plötsligt skulle kunna stå själv, men det gick ju inte. Då kan man ju tro att mamma skulle bli ledsen. Men det blev hon inte. Jag tror att hon förstod, att det här är ju människor. Hennes tro hängde inte på detta.
Som tonåring började du träna löpning på elitnivå – hur mycket var det en reaktion på din mammas sjukdom?
– Ja, det hängde absolut samman. Jag tränade fruktansvärt hårt, tills kroppen började säga ifrån. Jag kände mig tung i benen, och en dag i skolan kom tanken: »Jag har nog fått MS«. Efter det hade jag panik i flera år. Enda gången det var stilla inuti var när jag kutade - det blev en dålig spiral. Det var inte heller så många som pratade om oro och utbrändhet på slutet av 90-talet, särskilt inte bland unga killar. Till slut beslutade jag mig för att flytta ut i en kåta i skogen i Åre. Där levde jag i fyra år.
Vad hände med dig där?
– I skogen hade jag inget att hänga upp ångesten på. Jag var bara själv. Dels var det något med hur fysiskt livet blev – jag frös och behövde elda för att bli varm. Tvättade mig i sjön fram tills det blev is, då värmde jag snö på elden. Fiskade. Sprang. Och så tystnaden. Det var som att gå in i öknen – det är ju inte något nytt om man tänker på ökenfäder och annat. Det gick inte att vara någon annanstans än i sitt eget huvud. Första månaderna var jag väldigt mörkrädd och försökte på olika sätt tuffa till mig. Men vid ett tillfälle gick jag bara rakt ut på isen i mörkret, släppte ned axlarna och sa: »OK, jag är mörkrädd«. Sedan släppte det.
Vad handlade det om?
– Om acceptans. Allt stillade sig: Rastlösheten och rädslan för att bli sjuk. Det handlar också om att inse att det finns en rikedom i begränsningar. Det var så tydligt hos min mamma. Hennes kropp var som borta, hon orkar knappt prata. Men att lyssna var hon helt magisk på. Hon var som en biktfader. Människor ringde henne hela tiden, hon låg där på soffan, sa bara något ord ibland. Folk som hade problem med tro, relationer – allt – kom till henne. En månad innan hon dog tog jag med henne upp till kåtan. Då kunde hon inte ens hålla huvudet själv. Jag fick bära henne sista biten, men hon var inte rädd. Det var ett väldigt fint avsked.
Vad lärde skogen dig?
– När man har så få intryck kommer något annat fram. Något som finns inuti dig. För mig var det supernyttigt – att på riktigt se att jag har ansvar för mitt eget liv. Idag har vi appar som kan berätta hur många timmars djupsömn du haft under natten när du vaknar på morgonen. Det är jättekonstigt. Vi har så mycket i oss – nerver, känslor, information. Och så ger vi bort det? Det där gäller så många saker. Om du är ruggigt förvirrad ska du inte leta på en massa andra ställen, du måste börja med att söka i dig själv.
Efter livet i kåtan träffade du din fru, Frida, ni fick barn och levde ett enkelt liv i en stuga. Det låter som en dröm för många som i dag vill checka ut och lämna ekorrhjulet. Men du har beskrivit det som ett misslyckande. Vad var det som hände där egentligen?
– Fram till 2014 hade vi ingen el och vatten. Och det var mycket som var bra. Men det tog tid för mig att faktiskt bli make och pappa. Jag var lite för hård. Inte hård som i elak, bara att jag var så inne på det här spåret att jag liksom missade målet. När Frida på morgonen kommenterade ”Men, Markus, det är ju tre grader inomhus!”, så förstod jag på riktigt inte problemet. Det låter roligt, men det var så. Jag kom då från att ha bott i en kåta där det kunde vara 40 grader minus i luften när jag vaknade. Jag hade varit ute konstant i fyra år, och hade svårt att se hennes perspektiv.
Vad fick er att komma vidare? För ni flyttade sedan till Öckerö och byggde ett bekvämare hus?
– Jag tror mycket hände när jag skrev min första bok, Löparens hjärta. Där satte jag ord på mina tankar. Då såg Frida att jag reflekterade mycket mer än vad det såg ut som. Att min hårdhet inte handlade om att jag inte älskade henne eller något sånt. Jag var bara så van vid att göra på mitt sätt, hade ett stort ego. Det hade med uppväxten att göra: När mamma blev sjuk fick jag bli ett ego för att överleva. Jag gjorde det jag skulle hemma, sedan fick jag bara dra och bada, även om mamma grinade. Elitsatsningen på löpning var ju också en egogrej. Sedan bodde jag fyra och ett halvt år ensam i kåtan. Och efter allt detta träffade jag Frida, som till skillnad från mig då var en hel människa. Och så fick vi barn ihop. Barn behöver ju värme. Alltså både fysiskt och psykiskt. Jag kan vara väldigt närvarande, men också väldigt frånvarande. Och jag vill ju ge dem min närvaro. Så jag hade ju lite att göra upp med.
– Det här är ju en lite tröttsam berättelse – man hör ju så ofta samma historia: män som behöver träffa en kvinna som är vettig för att reda ut livet. Men det var så för mig. Och sen har väl också jag hjälpt henne. När hon har oroats av vissa grejer, har jag kunnat lugna henne med att det ordnar sig. Hon kunde ju valt en revisor istället för mig men då hade hon nog inte fått det lika roligt heller, tänker jag.
Sedan började ni ändå längta tillbaka till Jämtland igen.
– Jag gillar inte när det är konstant 21 grader inomhus. Vi ville tillbaka till landsbygden, till ett enklare liv, få ihop de här två världarna. Nu har vi indraget vatten, men vi har också en bäck i närheten. Vi har både toalett och utedass. Så nu tycker jag vi har det bästa av två världar. Varje morgon kommer mina barn och sitter framför kaminen, den enda värmekällan. Nu när det går att jobba på distans är det också mycket lättare att bo såhär. Jag skriver, föreläser och snickrar, Frida är fotograf och designer. Det behöver inte vara så hardcore som vi gjorde det till en början. Det är mycket rundare kanter nu. Men jag behövde det fyrkantiga också – jag hade inte överlevt utan den grunden.
Den senaste tiden har du ägnat mycket energi åt att bygga en stuga för hand. Berätta om den.
– Den ligger bara ett par kilometer ifrån vårt hus, och är väl mycket en symbol. Jag tror ju på enkelhet, det här var ytterligare ett sätt att återerövra det där jag misslyckades med i början av familjelivet. Visst är det bra om taket är tätt och allt är skapligt rakt. Men många saker går att lösa på okonventionella sätt. Jag vill egentligen bara visa det. Jag har skrivit en bok om det också: en slags filosofisk bygghandbok, som för samman hur jag gjort rent praktiskt med de tankar jag har om livet och naturen i stort.
Det har blivit som en slags mission för dig, att få ut folk i naturen?
– Naturen är det som format oss, vi kommer inte ifrån det. Vi behöver den också för att få perspektiv på vilka vi är som människor. Men titta uppåt, liksom! När du bor i en urban miljö glömmer du det. Men om du är ute på landsbygden, så tittar du upp varje kväll som det är stjärnklart. Du känner att allt är cykliskt, förstår att du ska dö. Själv har jag ju gått in i hösten i mitt liv, fyller snart 50. Någonstans i september kanske? Det är både fint och sorgligt.
I din bok skriver du om vikten av tvivel. Att du upplevt att det finns lite samma tendenser hos människor som pekar med hela handen, såväl i kyrkliga sammanhang som i vissa bygg- och träningssammanhang?
– Jag tror det handlar om samma rädslor, att släppa kontrollen på något vis? Om man jämför med föräldraskapet. Det krävs lite mod att släppa sina barn. Men målet i alla de här positionerna är ju ändå att göra sig själv arbetslös. Om du har ett företag så ska du få dem som jobbar där till att vara fria och göra så bra jobb som möjligt. Att ha en tydlig vision, men att ge över ansvaret, det tror ju jag är ett bra ledarskap. Att inte försöka styra allt eller ha alla svaren är en bra ingång i det andliga livet också. Kyrkan när jag växte upp var lite på samma sätt som man tränade löpning på 90-talet. Det handlade om mjölksyra. Man skulle ta i – då blev det bra. Men när jag bodde i Tanzania en tid upptäckte jag ett annat förhållningssätt. Där fanns inte en enda löpare som hängde över knäna av trötthet. De sprang hela tiden med kroppen, aldrig emot – och så var de bäst i världen. Jag ser tron lite på samma sätt.
Hur skulle du beskriva din tro idag?
– Jag hittade så småningom till en annan slags tro, kom i kontakt med kyrkans rötter. Bengt Pohjanen, Peter Halldorf med flera. Jag ser nog min tro som ett val. Vi pratar om tro hemma, ber aftonbön med barnen varje kväll och är med i en bykyrka i Undersåker där vi träffas varje onsdag kväll och äter soppa och har gudstjänst. De flesta vi känner där uppe är faktiskt troende på något sätt. Jag tvivlar ibland, men nu kan jag också se tillbaka med tacksamhet på den miljö jag växte upp i. Det fanns ju en annan sida också – de där bönetanterna och gubbarna, som aldrig var intresserade av att stå på estraden. Som min morfar. De sa inte så mycket men hade en grundad tro, de flesta hade jobbat på havet och varit med om att människor dött. Mitt familjenamn är Simonsson. Det kommer av en händelse när några längre tillbaka i släkten var ute och fiskade, och det blev så dåligt väder att alla föll i vattnet och drunknade. Några dagar senare hittade de pappan med sonen, Simon, i famnen. Det blev Simonsson efter honom. I generationer har de levt nära naturen, döden, men också med en självklar tro på något större än dem själva. Och det har hållit. Jag fortsätter i den traditionen.
Den nya stugan är ett sätt att göra det på?
– Ja, absolut, ett skäl till att jag gjort det är att jag vill öppna dörren för barnen till det naturnära livet. Mina barn brottas ju med sina grejer. De har telefoner och sociala medier och sådant också. Men om vi går ut och plockar bär så hänger de alltid med. Och att få se dem sätta på sig skidorna och åka i mörkret genom skogen, ut i stugan... Alltså, jag vill ju skicka med dem någonting. Jag tror att om de har en relation med naturen, om de förstår att de ska dö och om de har med sig tron på något större – då tror jag de har några nycklar som kommer att hjälpa dem i livet. Och då kan jag dö i frid.
- Elin Klemetz
Markus Torgeby har skrivit flera böcker om människans relation till naturen, bland annat Löparens hjärta, Sova ute och En plats på jorden (de sista två gjorda tillsammans med hustrun och fotografen Frida).
