Elin Klemetz möter Nina Hemmingsson: »Precis som konsten är ett sätt att nå saker bortom allt, är ju Gud det.«

Fotograf: Anna Drvnik

Serietecknaren Nina Hemmingsson har romandebuterat med en bok om att värna sitt rum som människa och konstnär. Valv mötte henne för ett samtal om relationer, tro och konst – och varför hon som 51-åring upplever världen som magisk igen.

Rum utan titel är din första roman, efter två decennier av framgångsrikt serietecknande. Hur kom den till?
– Jag har tänkt på den i fyra år ungefär. Till en början var den ett seriemanus. Men jag kom inte så långt innan jag upptäckte att jag egentligen bara ville fortsätta skriva. Den handlar om konstnären Eva som gifter sig och får barn, men känner sig mer och mer kringskuren, och till sist hamnar i en kris. I grunden handlar den väl om vad en människa behöver för att känna sig som sig själv.

På vilket sätt var temat aktuellt för dig?
– Dels har jag blivit äldre, och kan se tillbaka på saker i livet med en viss distans. En annan sak är att jag och många omkring mig har skilt sig. En skilsmässa är ju ett tillfälle där allt ställs på sin spets: Vad är det man behöver för att leva – och för min del: att skapa? Särskilt för kvinnor tror jag det är en ständig fråga: Hur ska jag göra för att inte begå våld på mig själv? Det är förstås generaliserande, men det kvinnor är mest rädda för i relationer tror jag är att förlora kontakten med sig själva. 

Hur då?
– Generellt i relationer tror jag män blir mer sig själva, medan kvinnor tenderar att bli mindre sig själva, anpassa sig. Det är svårt att vara en kvinnlig kuf. En kvinna som behöver dra sig undan, tänka, vara lite konstig. Kvinnor kan göra väldigt många saker, men de kan inte vara kufar. Där går gränsen. Samtidigt vill man ofta som kvinna också vara attraktiv och beundrad. Men var går egentligen gränsen? När gör man våld på sig själv? Det är så otroligt svårt att veta. För det kan handla så till synes små saker.

Boken kretsar ju kring en relation, där Eva anpassar sig mycket till Karl, och relationen upplevs gradvis mer och mer destruktiv. När jag läste boken tänkte jag att »snart kommer helvetet braka loss«. Men det gör det inte – det är hela tiden en balansgång på normalitetens gräns. 
– Det var det jag var intresserad av. För skeenden är inte alltid så tydliga. Jag ville lyfta upp stämningar, känslor, intuitiva kunskaper man har. Som lätt försvinner om man inte känner sig sedd. Det är minst lika viktigt som de tydliga sakerna, där det går att räkna ut vad som är rätt och fel. 

En drabbande scen är när Eva, som mår väldigt dåligt, går till psykologen och får i uppgift att skriva en lista för och emot att börja medicinera. På emot-sidan skriver hon: ”Kunna rita”. På för-sidan skriver hon, på psykologens inrådan: ”Vara en bra mamma”. Det blir uppenbart vad hon ska välja.
– Precis, och det ligger så mycket i botten. Att bli kritiserad som mamma står man nästan inte ut med. Det är svårt att värja sig mot. Jag har en liknande erfarenhet själv, när jag sökte hjälp. Jag har ju mött bra psykologer också. Men min erfarenhet är att vissa saker, som kan vara avgörande för en människa, inte räknas. Jag fattar att det är svårt – de måste ju främst svara på frågan ”kommer den här personen ta livet av sig?”. Men det finns en själslig aspekt som inte tas med i ekvationen.

Omslaget till Rum utan titel

Har du själv behövt ta mediciner för ditt mående?
– Ja, vid två tillfällen. Och jag upplevde just det – att jag blev avskuren från kontakten med mig själv. Min kreativitet försvann till väldigt stor del. Det var otroligt skrämmande. Och att den aspekten hade så låg status i den här vårdapparaten. Jag vill verkligen inte råda någon att sluta äta medicin. Men jag gjorde det. Jag fattar att man inte ska göra så, men för mig blev den en slags rebellhandling.

Det säger något om samhällets syn på människan?
– Det är väl det jag är ute efter, att det inte är okomplicerat. Vad är det att vara människa egentligen? När jag pratar med unga, är det som att de får total panik när de mår dåligt. Jag vill bara säga: Du måste inte lösa det. Man får såklart var observant om man upplever allt som meningslöst. Men vad är mening? Jag läste Viktor Frankels bok Livet måste ha mening. Han var väl läkare och psykoterapeut, satt i koncentrationsläger och förlorade sin familj. Det jag tar med mig från den boken – och som gäller så mycket annat också – är att om man tittar rakt på något, som sitt psykiska mående, och försöker lösa det, går det sällan. Det är bättre att vända blicken utåt. Vilka människor har jag runt mig? Göra något annat än projektet ”bota sitt knackiga psyke”. Det är väl också det min bok handlar om litegrann: att ”bota” kan också göra att man tar bort en del av sig själv.

Det finns en fin passage i boken: ”Den tecknade linjen är en tråd som löper från mitt inre, genom kroppen och ut genom armen för att till slut hamna på duken. Ibland har jag tänkt att tråden också sitter ihop med Gud, men det säger jag inte till journalisten.”
– Jag upplever i skapandet att jag får kontakt med något som inte är riktigt jag, utan något … utomvärldsligt. Det låter kanske pretentiöst, men det är så jag upplever det. Men man vill helst inte säga det till journalisten, för det är så svårt att prata om.

Varför?
– För att om jag säger att jag tror på Gud, tror folk att det är något annat än det faktiskt är. Jag kanske inte tror på just det sättet. Samtidigt som jag inte bara tror att det finns ”något mer” – det tycker jag är så otroligt självklart – utan jag tror också att det finns något gudomligt.

Har du haft den känslan sedan du var liten?
– Ja, det har jag, men jag kommer inte från en kristen familj. Min familj var super-ateister, så jag har alltid känt mig lite som ett ufo. Jag upplevde tidigt något jag inte kunde förklara och hade ingen jag kunde prata med om det. När jag blev vuxen och hamnade i jobbiga lägen, kunde jag inte vända mig till Gud, för jag hade inte något språk eller några ritualer för det. Jag har känt att det här gudomliga finns, men att det är inte för mig. Det har jag verkligen brottats med, och gör fortfarande. Att det finns en värme – men att jag är utanför.

Men du går till kyrkan ibland nu?
– Ja. Jag konfirmerades när jag var 15, men gick ur kyrkan i 20-årsåldern. När jag flyttade till Midsommarkransen och hade bott här i något år, kände jag att jag ville vara med i kyrkan igen. Och började tycka om just Uppenbarelsekyrkan, som ligger här. Sen kan jag säga att jag är en ovan kyrkobesökare. Det har inte varit självklart för mig att gå in. Innan fick jag den här utanpå-blicken när jag gick in i kyrkan. Samma känsla jag kan få när jag går på utställningar: ”Hur länge förväntas jag titta på den här tavlan?” Men det känner jag inte lika mycket längre. 

Från Nina Hemmingssons instagram

När det gäller konsten har du också varit ensam utövare i din familj. Vad gjorde att du vågade satsa?
– Jag har haft hjälp av min uppväxt. Min pappa är läkare, jag växte i och för sig upp med en ensamstående mamma, men det var ett akademikerhem. Jag fick ett självförtroende med mig som jag tror många från arbetarbakgrund inte har. Och har aldrig känt en press, utan de har sagt: »Vill du göra det här, så gör det«. Sedan, kommer man från en konstnärsfamilj känner man nog ett annat behov av att bevisa sig. Det har jag aldrig känt.

Steget att bli konstnär var ändå ganska stort. Att säga att man ska bli konstnär är ju rätt pretentiöst och bortskämt, det kan jag tycka fortfarande. Jag fick en fråga från en journalist vilken kultur jag skulle packa om det skedde en katastrof av något slag. Men, va? Vilken fråga! Vid en katastrof skulle jag inte tänka på kultur, bara på att mina barn skulle överleva. Samtidigt är konsten är livsviktig för mig i långa loppet. Jag har känt flera gånger att om jag inte fick göra det här, skulle jag gå under. Jag kanske inte ens hade överlevt.

Hur menar du?
– Jag tror till exempel jag hade kunnat bli missbrukare om jag inte höll på med konst. Eller bara mått så dåligt att jag hade tagit livet av mig. Det har varit mitt sätt att överleva, samtidigt som det i vissa lägen är helt oviktigt. Det är det som gör att konsten hela tiden måste försvaras, för att det är inte alltid så uppenbart att den är viktig.

Har du svårare att skapa när du mår bra?
– Nej, för det är aldrig helt bra. Och då menar jag inte att jag är en olycklig människa, jag tycker verkligen om mitt liv. Men livet är alltid komplext. Man kan vara olika funtad där. Jag tänker att de flesta som håller på med konst har någon sorts känslighet. För min del är det någon barriär jag upplever att jag inte har, som gör att jag kan få ångest och bli deprimerad, men som också gör att jag har en öppenhet och kan tänka drastiskt. Jag har tillgång till något som hänger ihop med att jag ibland kraschar. Men att jag tycker det är värt det. Och att det är viktigt inte låta sig förhärdas. Har man ett sår, så kanske det är bättre att låta det vara öppet.

Du har tidigare beskrivit hur du redan som fyraåring fick en stark insikt om att alla människor ska dö (scenen finns även beskriven i din roman – då utifrån Eva), och att du sedan dess haft mycket dödsångest. 2019 gjorde du och Anna Lindman en intervjubok om döden ihop.
– Ja, det var lite synd att få den upplevelsen av döden så tidigt. Det verkar vara så olika det där – när jag och Anna Lindman åkte runt och pratade om boken efteråt, verkar det som att ungefär hälften av alla människor har skenande dödsångest, medan hälften aldrig ens tänkt tanken. Men jag har blivit av med mycket av min dödsångest tack vare den boken.

Hur då?
– Dels i mötet med de här människorna som var nära döden – Anna intervjuade, jag ritade – men också i mina och Annas samtal. Det är lite samma sak som när vi pratade om psykisk hälsa: så länge man tittar rakt på döden, blir det bara ångest. Det går inte att lösa. Det är fruktansvärt att livet tar slut, att vi förlorar dem vi älskar. Men människorna vi mötte, de klarade det. Man lär sig. Om man inte lärde sig det, skulle ju alla gamla bara ligga och skrika »Jag vill inte!«. Jag har lite landat i att: Nu tillhör jag de levande. När jag ska dö, då får jag ta det då. Jag vet inte ens vad livet och döden är, och kan inte räkna ut det – då kan jag lika gärna sluta med det. 

Omslag till Alla kan dö

Din roman för tankarna till klassikern Ett eget rum av Virginia Woolf, som handlar om förutsättningarna för en kvinna att kunna bli författare, där just ett eget rum är en av de avgörande sakerna. Vilken betydelse har ditt rum – alltså din ateljé?
– Jag har haft den i 15 år nu, och den är jätteviktig för mig. I situationer då jag haft det jobbigt, har den varit min fasta punkt. Sen förstördes den för mig ett tag. Precis efter skilsmässan mådde jag så dåligt att hela lokalen blev smittad av ångest. Inte ens min hund ville vara här. Men nu trivs jag jättebra här. Man behöver sitt egna rum rent fysiskt, men det egna rummet är också ett mentalt tillstånd där man inte har en blick på sig. Det har alltid varit viktigt för mig med mottagaren i min konst. Men när jag skapar måste jag helt tänka bort mottagaren. Jag är en sån himla sucker för kärlek och uppskattning, så annars börjar jag anpassa mig efter vad folk vill ha. I en kärleksrelation blir den blicken väldigt betydelsefull, men även där måste man hålla bort den. Det är ett jävla dribblande.

Hur gör du det?
– När jag tecknar är det mycket fysiska saker. Till exempel kan jag teckna med fel hand, eller lägga blocket långt borta så att jag inte riktigt ser. När jag tappar kontrollen får jag kontakt med något som är på riktigt. När det gäller text skriver jag väldigt mycket och snabbt, så jag inte hinner vara smart. En annan grej som hjälpt mig mycket är ett löfte jag gav mig själv när jag började teckna serier för över 20 år sedan. Jag insåg, att om jag fortsatte plocka från mig själv i min konst, skulle det kunna bli otroligt pinsamt och jobbigt. Då lovade jag mig själv att inte låta mig hindras av det. Nu behöver jag inte ens tänka aktivt på det. Så klart att det kan vara pinsamt fortfarande – särskilt nu när jag skriver, det kommer närmare det verkliga livet, även om jag inte skriver rakt av från mitt eget liv. Men texter och konst som inte har något sårbart blir ofta pinsamma på riktigt. Då avslöjar man sin fåfänga, och det blir lite dåligt, tycker jag. Det kan jag märka med mig själv också, om jag försöker distansera mig.

Tror du att du skulle reagera snabbare för att värna ditt eget rum nu, om du hamnade i en relation där du kände dig trängd?
– Man vet aldrig det. För man fattar det inte när det händer. Men jag har i alla fall fått ett språk för att prata om själva frågan. Tidigare hade jag inte den där checklistan. Nu kan jag säga: »Vänta nu, det här känner jag igen!«

Utifrån din karriär och din konst är det lätt att tänka att du är en människa som har lätt för att ta plats?
– Kanske. Men jag har också en otroligt stark lust att vara som alla andra. Vilket ställer till det, tror jag. Många andra människor kanske aldrig hamnar i en sådan sits att de måste hävda sin plats och sitt rum, för att de förstår att de ska hålla sig lite utanför från början. Jag har velat ha ett vanligt liv; vara en fru, ha familj. Det har varit en pendelrörelse av försök att passa in. Först nu känns det som att jag förstår hur jag ska göra det här. Skrivandet har hjälpt mig med det.

Fotograf: Anna Drvnik

Konst kan handla om att förstå, men också om det som vi varit inne på tidigare; det ogreppbara. Jag lyssnade på ett seminarium på Bokmässan, där du och ett par till serieskapare pratade om att konstnärskapet ofta handlar om att återvända till barndomens känsla av att världen är magisk.
– Ja, precis. Barn ifrågasätter inte magiska upplevelser. När jag var liten hade jag en tavla med hästar i mitt sovrum, där jag om kvällarna verkligen såg hur de galopperade, men tyckte inte det var konstigt. Som liten kopplar man ihop saker på ett irrationellt sätt – vilket man också gör i konsten och skrivandet. Hittar nya system och samband. Författaren Åse Berg har beskrivit det som »nästan psykotiskt«. Det är väldigt skönt att komma i kontakt med det. Konsten och litteraturen kan ju nå det man inte kan beskriva på vanliga sätt, till och med saker som konstnären inte själv vet om. Världen blir större – bortom det beskrivbara. Det är otroligt, både som mottagare och utövare, att röra sig i de där rummen.

Världen blir mer spännande när den inte är begränsad till det rationella?
– Ja, jag tycker att jag kommit tillbaka till det. Jag vet inte om det är åldern. Jag fyller 51 i höst, och tycker världen har blivit magisk igen, som när jag var liten. Det var oväntat. Och där tycker jag ett slags gudstanke har hjälpt mig. Precis som konsten är ett sätt att nå saker bortom allt, är ju Gud det. Ett språk för att hitta sådant som inte går att namnge. Det skulle jag vilja att fler fick uppleva. 

- Elin Klemetz