Elin Klemetz möter Anita Goldman

Foto: Viktor Gårdsäter

»Frihet är nog att vara så lite rädd som möjligt i resten av mitt liv«

Under pesach, som i år inleds på långfredagen, firar judarna befrielsen från slaveriet i Egypten. Elin Klemetz möter författaren Anita Goldman för ett samtal om frågan: Vad är egentligen frihet? Och har vi alla ett eget Egypten som vi behöver lämna?

En del har kanske hört ordet pesach. Men vad innebär det?
– Det är det centrala eposet i Toran: Uttåget ur Egypten, där israelerna hölls som slavar. Pesach betyder “gå förbi”. Det syftar på när Gud går förbi israeliternas hem, skonar dem, när Egypten straffas för att Farao inte ville släppa slavarna fria. Firandet inleds med sederkvällen, en vacker rituell måltid som tar många timmar. Kvinnor och barn står i centrum – det börjar med att det minsta barnet frågar: “Varför är denna natt olika alla andra nätter?”. Hela riten är sedan ett svar på den frågan. Man dricker till exempel saltvatten för att minnas tårarna i Egypten, och äter osyrat – alltså ojäst – bröd, så som israeliterna gjorde när de var på flykt. Det är för övrigt hemskt när folk kallar pesach för den judiska påsken, det är ju tvärtom: påsken är den kristna pesach! Det är sederkvällen Jesus och hans lärjungar firar den sista måltiden, och som sedan givit upphov till nattvarden. 

Den moderna versionen av frihet är ganska långt ifrån befrielse från slaveri – snarare att vara oberoende och ha total valfrihet.
– Den tanken är ju väldigt ny, den kom egentligen först med min generation. Min föräldrageneration var färgad av andra världskriget och de begränsningar som fanns då. Sen kom vi. Vi stack iväg till grekiska öar eller Indien och levde på studiemedel. Så kom plasten, charterflygen och the sky was the limit. Medvetenheten om att andra folk levde under förtryck på grund av oss fanns ju, men om bara de frigjorde sig från kolonialt och imperialistiskt förtryck skulle hela världen gå mot en ljus framtid.

Mina föräldrar såg ju hur mycket bättre vi fick det. Min mamma sa ”Jag är så avundsjuk på er som har p-piller och frihet att resa!”, och lade på mig att bli författare eftersom hon inte kunnat bli det själv. Det västerländska frihetsbegreppet och dess kultur innehåller så mycket vackert. Men hela den stolta framstegsberättelsen har, som jag upplever det, tagit ett abrupt slut nu med klimatkrisen, vilket egentligen helt enkelt är en civilisationskris. 

De flesta religioner ser ju på frihet på ett annat vis, att begränsningar i själva verket är en ram för en djupare frihet?
- Ja, och den tanken är så omodern. Inte heller religiösa människor pratar mycket om det. Man tänker mycket på religion som tröst. ”Kom in, tänd ljus, nu är det oroligt i världen.” Jag raljerar inte nu, trösten är en del av det andliga. Men historiskt har andlighet handlat mycket om att begränsa sig. Som klosterväsendet bland de kristna, och för de ortodoxa judarna: lagen. Ordet för lagen på hebreiska kommer från samma ord som “gå” – alltså det sätt jag beslutar mig för att gå i världen.

Jag har vänner i Jerusalem som håller sabbaten jättestrikt. De lagar inte mat, reser inte. De ber och omfamnar och välsignar sina barn. Barnen vet att det inte finns på kartan att ta fram sina iphones, de börjar leka med varandra istället, sjunger sånger, äter tillsammans. Det finns en värdighet och en skönhet i detta som är väldigt tilldragande. En begränsning för att nå en större frihet, ett annat djup. Om vi var lite mindre rädda för att som andliga människor tala om begränsningarnas praktik i de olika religiösa traditionerna, skulle de kunna visa vägen framåt till något som kommer bli nödvändigt för hela mänskligheten i klimatkrisens spår.

Själv tänker jag på fastan, som ju är en sådan praktik, och som finns i nästan alla religioner. 
– Att avstå är svårt för oss. För några år sedan deltog jag i ett samtal här på Österlen om den stora omställningen vi måste göra. En man öppnade på skånska med orden “Det är lättare att se framför sig världens slut, än att vi skulle göra oss av med penningsystemet”. Det drabbade mig starkt. Men jag får hopp av en berättelse från judisk tolkningstradition om uttåget ur Egypten, när israeliterna ska gå genom Röda havet. När exakt öppnade sig Röda havet egentligen? frågade man sig. Hände det bara? Nej, det var två, som hade tillit, och som började gå. Först när de var i vattnet, öppnade sig havet. Det är ju en oerhört vacker bild. Vi kan inte vänta på miraklet, vi måste gå framåt med tillit.

Valfrihet när det gäller religion är också något som varit på agendan det senaste. Du har ibland deltagit i debatter om just barns religionsfrihet – vad tänker du om den?
– Folk pratar om att barn ska få välja vilken religion de vill. Det låter fint, men det är inte så mänskligheten fungerar, och har aldrig varit så. Vi föds in i en kultur, en berättelse, en släkt. Vi marineras av våra föregångare, deras misstag och deras visdom. Jag har ett nytt barnbarn, en liten flicka i Tel Aviv. Jag vill gärna tänka på henne som ett oskrivet blad, men hon är ju född i Israel med allt vad det innebär, och kommer från släkter som på båda sidorna utsattes för Förintelsen. Allt det där finns redan hos henne, i hennes kulturella och psykiska DNA. Frihetsbegreppet är relativt. Den som förkastar sin bakgrund riskerar att bli mindre genuin, förlora djupet man kan nå genom tillhörighet. Ytterst flyr den moderna människan från sin andliga tillhörighet, kalla det Gud om du vill.

Det finns ju också det här paradoxala, att idealet är det totala oberoendet – samtidigt som vi lever i en globaliserad värld där vi är väldigt beroende av andra.
– Ja! Under stormen Gudrun blev det ju katastrof efter tre timmar. För hundra år sedan satt man i sina stugor, hade ved och visste hur man gjorde upp eld. Vi är uppkopplade och ihopkopplade med varandra på ett sätt vi aldrig förut varit. Och aldrig har vi varit så okunniga. Vi vet ingenting om den teknik – som datorerna! – som vi är totalt beroende av. Vi vet inte var maten kommer ifrån, hur den växer och hur den kommer till våra bord. I Israel – där jag är mycket under vinterhalvåret – äter man fortfarande efter säsong, eftersom man inte importerar så mycket. Avokado på vintern, vindruvor på sommaren. Jag är nästan självförsörjande här på Österlen från juni och till oktober på grönsaker. Arbetet för och kunskapen om maten jag tillagar då, ger en mersmak i ordets rätta bemärkelse. Och jag har blivit så medveten om att det inte finns någon billig mat. Vi bara lägger priset någon annanstans. I julas skrev jag en artikel om detta i DN, och fick en massa påhopp efteråt. »Ska Anita Goldman ta julbordet ifrån oss? Får man aldrig vara glad?«

Det är intressant med pesach för berättelsen har ett så allmänmänskligt tema. När israeliterna väl är i öknen, och Gud ger den fantastiska mannan – brödet från himlen – så längtar de tillbaka till köttgrytorna i Egypten. Vi hade ju det så bra? Varför skall vi tvingas gå genom öknen? Ska vi ställa om? Alla mysiga charterresor då – vilken glädjedödare är du? En annan sak som är jättestark i den här berättelsen och hela judiska folkets historia, är exilen. De är på väg till det förlovade landet. I den judiska mystiken ser man det som att alla är i exil från vårt sanna jag. Varför gick de då i 40 år, när vandringen egentligen bara skulle ha tagit några veckor?

Ja?
– För att Gud insåg under vägens gång att de var så omogna. En ny generation var tvungen att komma, som inte hade slavmentalitet. Likaså nu: De unga kanske kan avsäga sig konsumtionssamhället på ett sätt som vår generation har svårt för?

Man kan ju se att vår kultur i mångt och mycket är en exil-kultur. Vi saknar ett förhållande till jorden, växandet. Vi är rotlösa och historielösa. Kanske är det en del av förklaringen till att vi blir så berörda av kriget i Ukraina – att se människor kämpa för att få vara i sin egen kultur. För vi har glömt hur det är.

Det är ju en aktuell tråd – frihet i förhållande till krig och konflikt. Du har varit gift med en fredsaktivist och levt mycket i spänningarna mellan Israel och Palestina. Hur ser du på den konkreta typen av befrielsekamp som pågår i Ukraina nu?
– Det är ju också en form av begränsning folk gör. Att kämpa för sitt land, att det är viktigare – till och med viktigare än mitt eget liv. Men det kan också vara väldigt förföriskt. Nationalism handlar inte bara om det gemensamma ansvaret, utan också om att definiera vilka som inte hör hemma. Som i flyktingfrågan, ibland blir det ju så gräsligt övertydligt – hur nu alla ändrat sig över en natt när det gäller flyktingmottagande.

Sedan är det ju något med det här kriget som alla känner igen. Den gamla berättelsen om frihet kontra diktatur. Till och med spelarna är de samma. Det är en berättelse vi i det fria Europa älskar. Det är svårt att prata om i detta läge. Alla är ju känslomässigt berörda, jag själv bryter ihop varje dag. Men det är något tryggt trots allt i det igenkännbara: Där är de onda och här är vi – de goda. Den självrättfärdiga vreden har jag sett för mycket av i Israel. Hur kommer det sig att så många miljoner människor böjer sig under en så tydligt ond människa? Är det just de, eller är det samma som när vi själva böjer oss under andra saker? Jag tänker: Sådan är också människan. Människan vill ha auktoritet. De vill vara kvar i Egypten. Väldigt få reser sig. Också vi är kvar i vårt Egypten. Vi skriver under på en massa fruktansvärda saker, som att det är viktigare att upprätthålla vår livsstil än att rädda planeten.

I all sin hemskhet, så är det lättare, åtminstone på bekvämt avstånd, att slukas upp av kriget och att fördöma, jämfört med klimatkrisen?
– I klimatkrisen finns inte samma tydliga linjer mellan de goda och de onda. Men de har ju med varandra att göra. I princip alla stora konflikter sedan andra världskriget har handlat om olja. Om EU för 30 år sedan hade sagt: Vi ska ställa om! Då hade inte Putin kunnat föra sitt krig. Väldigt få vill ta tag i den aspekten. Det är väldigt mysigt att sluta sälja hamburgare till ryssarna, men att sluta köpa deras olja har vi inte gjort än. 

En del vittnar om att begränsningarna under pandemin blev en erfarenhet av frihet. I USA kom en uppsägningsvåg efteråt – många insåg värdet av tid snarare än pengar och resor, kanske.
– Ja, de upptäckte närmiljön och så vidare. Det var väldigt vackert i början. Sedan är det ju mycket en medelklasserfarenhet. Vad vi också lärde oss av pandemin var att begränsningen uppifrån faktiskt fungerade. När det kom en myndighetsperson och sa att man inte fick sitta mer än åtta runt ett bort, då gjorde man inte det. Tänk om de kunde säga: ”Sorry, vi kan inte ha charterflyg längre”. ”Vi måste ändra vårt sätt att producera mat”. Då skulle man gå med på nödvändig omställning. Folk skulle känna sig ganska befriade, tror jag. Men ledarskapet saknas helt och hållet. 

Du sände en text till mig inför intervjun där du i slutet skriver just om det – hur de chassidiska mästarna tänker sig att vi lämnar Egypten varje dag, ”när vi går från ett litet till ett vidare medvetande”. Har du någon egen andlig praktik för det?
– Nej, jag pratar mycket om betydelsen av riten, men själv är jag jättedålig på andliga praktiker. Men jag tycker att jag vandrar mellan ett litet medvetande och ett större dagligen. Jag kommer på mig själv med att att bli liten. Då tycker jag mest synd om mig själv, ”Varför lever mina barn så långt bort?” et cetera. 

Egypten på hebreiska betyder ”en trång plats”. Är det något som Bibeln fördömer är det människor som föredrar att vara slavar och ha det bra, istället för att gå igenom den trånga platsen till det förlovade landet. Tänk om de skulle se vår kultur? En hel civilisation som valt att vara slav under grejer…

Vad finner du hjälpsamt för ditt medvetandes eget uttåg?
– I mitt förhållande till naturen får jag alltid den hjälpen. Här på Österlen i min skånelänga där jag bor halvårsvis, är det magnifikt. Stora fält med vackra solnedgångar. Jag läser också mycket om vårt absoluta beroende av naturen just nu. På sommaren brukar jag gå ut på kvällarna och räkna nyanserna på stockrosorna. Mångfalden är hysterisk! Då kan jag känna “Lilla jag, jag är ju bara en del av ett enormt rikt universum”, jag blir nästan full i skratt! Det är som när ett litet barn föds. Att just hon eller han skulle komma? Man kan ju bli religiös, som de brukar säga…

Vill du försöka beskriva vad frihet är för dig?
– Jag är inte så bra på definitioner. Men om man tänker sig, på ett andligt plan, att den stora motsättningen inte är mellan liv och död – för det tror jag inte. Och inte heller mellan ondska och godhet, som inte är intressanta kategorier ens en sådan här hemsk dag. Istället tänker jag att grundmotsättningen är rädsla och kärlek.

Så frihet skulle vara att vara så lite rädd som möjligt resten av mitt liv. I förhållande till allt. 

Elin Klemetz