Elin Klemetz möter Kakan Hermansson

»Det sjuka är att jag tänker att Gud är en man«

Vad kan keramik lära en om existensen? Valv träffade konstnären, feministen och skönhetsvårdsbloggaren Karin “Kakan” Hermanson för ett samtal om lera, att hantera hat, och varför hon i höst återvänder till teologin.

Keramiker var verkligen inte ett yrke du kunde se framför dig när du var yngre. Hur gick det till egentligen?
– Jag har alltid varit så full i gasen, haft fullspäckat schema sedan jag var väldigt ung. Det handlar såklart om min ADHD och min kapacitet. Men det handlar säkert också om att göra grejer för att slippa tänka på annat. Så började jag en keramikkurs när jag var 20. Jag minns att jag tog hem några kilo lera till mina föräldrar och satt vid deras köksbord, och att mamma sa: “Jag har aldrig sett dig såhär lugn, Karin”. Nu har jag hållit på med det i 20 år. Leran är som en förlängning av mig. Det tog emot att definiera det så, för jag tycker allt ska göras av en orsak. 

Hur då?
– Jag hade jättesvårt för att hålla på med konst, för jag tyckte det var borgerligt och inte ledde någonstans. Jag var inte intresserad av en känsla, jag var intresserad av att skapa debatt. Sen förstod jag att man kunde göra både och med keramiken. Leran är nästan… kanske inte helig, för jag är vårdslös och försöker tänja på gränserna hela tiden. Men om jag tar ett objekt och lägger det mot kinden, kan jag känna om det är tillräckligt torrt för att brännas. Det fanns inte riktigt att jag skulle ha en sådan världsuppfattning där sådana sinnliga krafter fick plats. Jag läste liksom bara facklitteratur om anarkismen.

Det blev en kontrast till det politiska?
– Ja, och det förvånade mig så mycket, att jag hade det i mig. 

Du har också sagt att leran inte går att kontrollera, och därmed står i kontrast till att vara kvinna i den här världen.
– Jag tror att kvinnor mer eller mindre måste ha kontroll – vi är så hårt ansatta i samhället och måste kanalisera vår maktlöshet på något sätt. Oavsett om det handlar om ätstörningar, städning eller barnuppfostran. Men man kan inte bestämma över leran. Det gillar jag. Den kommer ut ur ugnen, och man får se hur det blir. Leran bara: ”Du tror att det är du som bestämmer? Det är det inte.”

Det låter som en övning i hur det är att leva.
– Ja, och jag blev varse om att det är så väldigt tidigt i livet. Relationen med leran är inte svår för mig på det viset. Det är okej om det spricker. Jag är helt ointresserad av den perfekt drejade vasen. 

I din bok “Hela Kakan” berättar du om att flera du kände dog under kort tid när du var tonåring. I samma veva fick också din lillasyster cancer.
– Precis, och jag var väldigt orolig som barn. En kompis sa häromdagen “man börjar förstå att man är en dödlig person”. Men det där har jag vetat hela mitt liv. Så fort någon inte svarar i telefon när jag ringer, tror jag att någon har dött. Det där kravet på tillgänglighet är väldigt centralt i min ursprungsfamilj. Om man ringde till mamma när hon jobbade natt, var man tvungen att säga “Hej det är Karin, är Kerstin där? Säg till att inget hänt”. Hela min barndom var jag orolig för att min mormor eller morfar hade dött varje gång telefonen ringde. Det var inte så konstigt – min morfar hade tretton hjärtinfarkter och en hjärnblödning, och det fanns mycket sjukdom på både mammas och pappas sida.

Ditt uppväxthem var väldigt politiskt och feministisk. Men dina föräldrar är också konverterade katoliker. Hur var det?
– De har alltid varit sådana moraliska kompasser för mig. Vi har haft ett pågående samtal om allt i min familj. Jag tycker de har uppfostrat mig så himla bra när det kommer till tro och religion. Vi får tro på vad vi vill, och Gud är god. Jag är uppfostrad med att tänka att jag är satt på den här jorden för att vara den jag är. Jag är verkligen glad att det finns sådana som dem i katolska kyrkan.

Pratade ni om tro, gick ni till kyrkan?
– Vi gick aldrig i kyrkan, men vi bad kvällsbön varje kväll, och det gör jag fortfarande. Vi pratade om Gud hemma, men på ett så otroligt avdramatiserat sätt. När jag säger att jag växt upp med katolska föräldrar, blir framförallt svennar helt vettskrämda. Muslimska vänner fattar på ett annat sätt. Tron finns i vardagen, som en del av livet – dagen, natten, sorgen.

Jag tänker också på dina erfarenheter av förluster. Förändrade det din gudstro?
– Jag trodde att min tro skulle försvinna. Men jag tyckte bara att den blev starkare. Jag har aldrig upplevt min Gud som en person som ställer krav, eller att jag kan ställa krav tillbaka. Jag kan inte kontrollera Gud, och Gud kan inte kontrollera mig – men vi har något slags utbyte av varandra. Jag går inte regelbundet till kyrkan. Men vi döpte vår son, vilket kändes väldigt viktigt för mig. I Svenska kyrkan, av en lesbisk präst.

Ett av de samhällsproblem du länge jobbat hårt för att påverka är smalhetsnormen. Händer det saker på den här fronten?
– Jag tycker att det har hänt otroligt mycket, för oss som bryr oss. Jag intervjuade Kajjan Andersson för min podd igår, och blev helt uppfylld av henne. Hon är också lång, tjock, har stora bröst och mycket smink. Jag känner sådan samhörighet med henne. Vi behöver inte ens prata, för jag vet att hon gått igenom samma saker. Jag tror kroppsaktivismen varit viktig, men den är också så förlöjligad. Många vita bryr sig om rasism, många straighta bryr sig om homofobi. Men jag tror fortfarande att många intellektuella som är insatta i orättvisor av olika slag fortfarande tänker “ja, men vaddå, det är väl bara att banta?”. Att man inte har koll på att hela samhället är format av den här tjockfobin och ätstörningskulturen.

Som att forskning visar att folk hellre blir av med en kroppsdel än blir tjocka?
– Ja, och hellre skiljer sig, lever ett år mindre… Det är en norm som är svår att få syn på. Och man tror att man kan fixa allting. Men det handlar så mycket om genetik. Om jag skulle vara smal skulle jag behöva svälta. För sex år sedan testade jag det, och förstod: Jaha, är det såhär tjejer gör? Att ägna hela sitt liv åt att göda den där självhats-ormen inom sig. 

Du har även en beautyblogg och en passion för skönhetsvård. Räknar du det som något politiskt, eller bara något kul?
– Nej, det är mest kul. Många tycker jag är en jättedålig feminist. Men jag tror att man kan vara en analytisk feminist som är intresserad av våld mot kvinnor, och samtidigt göra ett reklamsamarbete. Jag vet att människan är så mångfacetterad.

Feminismen liknar religionen på det viset. Allt det som anses ytligt – “oandligt” eller “ofeministiskt” – kan bli väldigt belagt med skam. Något som inredning kan betraktas som passiviserande både i vissa religiösa rörelser och i viss feminism.
– Sådan har jag också varit! Nu själv tycker jag det är så jävla mysigt med heminredning, till exempel. Jag ska faktiskt precis starta en podd med Brita Zackari med temat “Hemmet”. Jag har blivit snällare mot mig själv. Innan vände jag mig ut och in för politiken. Till exempel var varje litet keramikobjekt tvunget att vara politiskt. Då bränner man bara ut sig och får ändå inte till någon förändring. Nu kan jag göra något bara för att det är fint, eller lite mer filosofiskt. 

Från att du liten har du varit en person som stuckit ut hakan, vilket en del blivit provocerade av. För en vanlig människa kan det vara svårt att förstå hur mycket framförallt kvinnor i offentligheten får utstå nuförtiden?
– Jag pratade precis med en kompis nyligen om just det. Hon sa: Jag kan inte förstå hur det är. Jag begär inte att folk ska förstå fullt ut, men bara att folk ska fatta att “nu är det nog inte så kul att vara Karin Hermansson”.

Ja, sedan vi bokade intervjun har du varit i blåsväder, efter att du anklagades för att ha portat Ebba Busch från Elle-galan, som du ledde. Redaktionen gick ut dagen efter och sa att de tagit beslutet, på grund av Buschs uttalanden om påskupploppen. Ett par veckor senare gick Jimmie Åkesson ut och sa att han inte tänkte delta i Järvaveckan om du skulle vara där. Vill du säga något om det?
– Vad ska jag säga? Ur ett demokratiskt perspektiv är det knepigt när två partiledare, som jobbar som politiker, går på en privatperson. Så kan jag säga.

Det här rör också en mer allmän fråga om hur man hanterar politiska motståndare. Många kan nog relatera till när det gäller till exempel ens sociala medier-flöden. När bör man ge sig in i samtalet, och när blockerar man? Hur resonerar du?
– Att hata och hota är inte en mänsklig rättighet. Det är inte lika med yttrandefrihet. Jag tycker det är skönt att kunna sätta gränser när jag vill, och man bestämmer ju helt och hållet själv vad man vill eller orkar ta emot.

Du beskriver en del i din bok om utsattheten efter olika former av mediaframträdanden du gjort. Har du fått vara rädd på riktigt?
– Absolut. Jätterädd. Också för mina föräldrar och vänner, att de ska behöva uppleva detta. Man är ju bara en portkod bort från sin egen säkerhet. Politiker har sina livvakter och ett helt team som som backar upp dem, jag har ju ingenting. 

Hur har hoten sett ut?
– Dels är det rena dödshot. Men det är också så himla mycket hat. Och det är annorlunda med det, för det är inte olagligt, men tär så himla mycket. Ofta handlar det om mitt utseende, att jag är tjock, och det får man ju inte vara. Sen är de så otroligt arga. Argare än jag är på typ hela världens rasism. De är så arga för att jag är en så vidrig kvinna och för att jag hade en så ful klänning.

Hur hanterar man det?
– Jag bara kämpar på. By the end of the day är kampen för en rättvis värld så jävla viktig för mig. Så jag tuffar på. Jag är väldigt tacksam över min politiska övertygelse.

När jag läste din bok tänkte jag på den saken – din förmåga att uppröras djupt av orättvisor. Jag tycker det är lätt att bli lite likgiltig.
– Jag känner igen mig. Men jag har alltid omgivit mig med likasinnade, och haft ett pågående politiskt samtal i så många år. När jag var yngre skrev jag politiska texter varje dag i min blogg, det gör jag inte längre. För man måste hushålla med sin energi, ta emot också.

Hjälper Gud dig i det här?
– Ja, det tycker jag. Gud ger mig ett lugn, en trygghet, något som bara känns hemma, som jag inte behöver ifrågasätta.

Vem är Gud för dig?
– Det sjuka är att jag tänker att Gud är en man… Gud är allsmäktig men har också lämnat över ganska mycket till människan. Och är nog lite besviken på mänskligheten tror jag. Du vet jag har vuxit upp med att man diskuterar teodiceproblemet över matbordet, och vi pratar fortfarande om sådant hemma.

Även där, i det existentiella sökandet, kan det vara lätt att tappa ivern med åren?
– Ja, men jag har verkligen välsignats med en vetgirighet som är väldigt central i mitt liv. För många år sedan läste jag teologi i Lund och trodde jag skulle bli teolog. Jag var nog inte riktigt mogen då, men tyckte det var väldigt roligt. Men vet du var jag ska göra i höst? Läsa igen. Judaistik. Jag mejlade min gamla professor. 

Vad vill du använda det till?
– Livet, konsten. Jag hoppas bli lite mer intellektuellt stimulerad. Jag känner panik om jag inte får lära mig mer saker. Det måste väl ändå vara det livet går ut på?

Du lever också med en ADHD-diagnos och hamnar lätt i utbrändhet och psykisk ohälsa. Vad har du för strategier för att må bra?
– Jag har gått i så jävla mycket terapi. Jag försöker att inte jobba ihjäl mig. Det hjälper att jag har hand om min son. Jag har en väldigt sund kärleksrelation. Cuttar bort destruktiva saker i mitt liv. Sen tränar jag. Och så har jag sparat och sparat och hittat ett hus i Sörmland. Det var en gammal kommunist som bodde här tidigare. Vi fick all inredning. Det här huset är väldigt bra för mig. 

Kan du vila där?
– Ja! Det är det enda vi gör. Äter, vilar, går i skogen och kollar på TV, typ. Det tog lång tid för mig att förstå att jag behöver zooma ut, ta pauser. Men nu känner jag mig väldigt hel. Det trodde jag aldrig.

Elin Klemetz