Tolkien, Game of Thrones och det svenska valet

Som av en händelse har den intensiva svenska valkampanjen ackompanjerats av releasen av två nya, stora tv-serier. Man behöver inte vara tv-tittare för att märka det, utan det räcker att gå ut på stan. För här har partiernas budskap fått samsas med reklamaffischer för HBO:s ”House of the Dragon” och Amazon Primes storsatsning ”Maktens ringar”.

Den första är en prequel till den omåttligt populära serien Game of Thrones, baserad på George RR Martins böcker.  Den andra hör till JRR Tolkiens ”Sagan om ringen”-värld, men utspelar sig tusentals år innan Frodo ger sig ut för att förstöra ringen. ”Maktens ringar” är för övrigt den dyraste tv-serien någonsin. Att bara förvärva rättigheterna kostade Amazon 250 miljoner dollar – något som är särskilt anmärkningsvärt eftersom man inte köpte rätten till någon färdigskriven historia, utan till Tolkiens ganska ofullständiga appendix.

Det finns många likheter mellan dessa två epos: båda tillhör genren fantasy och utspelar sig i världar som teknologiskt liknar vår medeltid. Dessutom kretsar bägge kring kampen om makten – vilket gör releasen av dem under brinnande valkampanj till en händelse som ser ut som en tanke. Men moraliskt skiljer sig Martins och Tolkiens världar åt, och tydligast märks det just i hur de ser på makt, styrka och att härska.

”Game of Thrones” handlar om hovintriger och kampen mellan de olika klanerna som slåss om att få sitta på järntronen och härska över Westeros. ”When you play the game of thrones you win, or you die”, säger Cersei Lannister kyligt till Ned Stark, som vägleds av heder och moral snarare än maktlystnad.

Snart får vi lära oss att nobelt beteende inte lönar sig: Neds val må vara ädla, men de leder till att han förlorar huvudet. Bättre går det för dem som vet att vara sig själv närmast och är redo att göra överenskommelser med djävulen och ignorera hederskodexar när det gynnar dem. Det gäller att vara cynisk, rationell och osentimental; i Martins värld vinner den som följer 1500-talspolitikern Niccolò Macchiavellis spelbok bäst.

Tolkiens värld är annorlunda. Om Martins värld är en spegel av vår, så skapar Tolkien snarare ett kyrkfönster av färgat glas, skriver den amerikanske skribenten David French. Ett fönster som släpper in ljus och belyser rummet – vår värld – med hjälp av den berättelse som fönstrets bilder berättar. Tolkien nöjer sig alltså inte med att spegla världen så som den kan te sig för vår blick, utan han vill hjälpa oss att se den i ett nytt ljus.

Många har försöka att göra politik av Tolkien, men det är svårt att placera in honom på en vänster-högerskala. Det kanske viktigaste skälet till det är att han är så skeptisk till makt, vilket är ett synsätt som skaver mot de flesta politiska block och partier.

Det är ingen tillfällighet att det är de små, till synes obetydliga hoberna som är hjältarna i Tolkiens berättelse. Medan de mäktiga alverna väcker ondskan genom sitt högmod och människornas makthunger resulterar i oräkneliga krig, så räddas världen till slut av några varelser som ingen räknat med. Dessutom segrar de genom att ge upp härskarringen. I Tolkiens värld är svaghet styrka, och viljan att härska över andra alltid en last.

Men tyvärr liknar vår värld Martins Westeros snarare än Tolkiens Midgård. Politiken framstår ofta som ett spel om makten, där tillgången till tronen lätt blir viktigare än principer (och där den som förlorar spelet visserligen klarar livhanken, men ofta tvingas lämna politiken). Dessutom har denna valkampanj präglats av en tuff retorik, där det varit viktigt att signalera hårdhet och styrka. Politikerna övertrumfar varandra i löften om ”hårdare tag” och mer kontroll.

Denna politiska retorik springer ur en dröm om kontroll. Ur en idé om att vi, om vi blir starka nog, kan bemästra världen. Hade vi bara maktens ring så skulle vi kunna utplåna ondskan, tämja tillvarons kaos och leva lyckliga i alla våra dagar. Men det var just denna frestelse som ledde till den onde härskaren Saurons fall. Hans mörker bottnar alltså inte i en vilja att skada eller förstöra, utan i ambitionen att ordna världen efter sitt eget sinne. Kontrollbehov och högmod snarare än illvilja, med andra ord. Tolkien kommenterar det här i ett av sina brev:

In my story Sauron represents as near an approach to the wholly evil will as is possible. He had gone the way of all tyrants: beginning well, at least on the level that while desiring to order all things according to his own wisdom he still at first considered the (economic) well-being of other inhabitants of Earth. But he went further than human tyrants in pride and the lust for domination, being in origin an immortal (angelic) spirit. (Brev 184)

Hos Tolkien vinns segern inte genom styrka och kontroll, utan genom dygder som lojalitet och trofasthet och slutligen tillit till försynen. Den som strävar efter att härska över andra vandrar korruptionens och undergångens väg. Därför är den lämpligaste regenten den som inte själv söker makten, utan som uppsöks av uppdraget och antar det motvilligt.

Nej, det här är inte en spegel av politiken som vi känner den. Det är något mer än det, nämligen en berättelse som kastar ljus över vår tid.