Elin Klemetz möter Jan Byström
Kan en gudstro ge ett skydd mot psykisk ohälsa – och i så fall varför? Valv har träffat Psykoterapeuten och prästen Jan Byström som fördjupat sig i beteendeterapin ACT.
Du har arbetat som psykoterapeut i många år, för att sedan bli katolsk präst. När du ser tillbaka på de här åren du mött människor i kris och svårigheter – kan du se mönster när det gäller vad människor söker hjälp för?
– En iakttagelse som både jag och många andra inom vården har gjort de senaste 20, 25 åren, är att människor i allt högre grad tolkar vanliga mänskliga känslor och svårigheter som sjukdomar. Istället för att säga ”Jag är ledsen”, så säger man ”Jag är deprimerad”. Man patologiserar alltså det som hör till livet, som sorg, förlust, inre oro eller sömnproblem.
Vad bottnar det här i, tänker du?
– Jag tror att mycket handlar om att människor tidigare haft en djupare förståelse av den mänskliga existensen, eftersom de har varit insatta i ett religiöst sammanhang. Religionen ger människor tolkningsnycklar och kan hjälpa oss att ta oss igenom det lidande vi möter som människor.
Hur kan religiös tro hjälpa människor i kris?
– För det första: om jag tror på Gud, så är jag aldrig ensam med det svåra. Det finns en närvaro i mitt liv. När jag mött patienter har jag ofta märkt att både muslimska och kristna personer jag träffat generellt har lättare att hantera sina liv.
Det som också finns specifikt i den kristna tron, är att lidandet får en förklaring genom Kristi lidande. Om jag mår väldigt dåligt psykiskt eller fysiskt, och har ett krucifix framför mig – och vet att Jesus rent fysiskt har upplevt det här lidandet – är det givetvis en hjälp. I katolska kyrkan finns till och med tanken att jag kan förena mitt lidande med Kristi lidande på korset.
Acceptansen – att kunna leva med sitt lidande, inte säga att det är bra, men att det finns där – är också en av grundpelarna i behandlingsterapin ACT, Acceptance and Commitment Therapy, en terapi som jag har arbetat mycket med.
Berätta mer om ACT.
– Det är en relativt ny inriktning inom KBT-psykologin. Inom ACT betraktar man inte all psykisk ohälsa som sjukdomar, utan är medveten om att det också kan återspegla människans oförmåga att hantera det som är svårt i livet. Lidandet är en del av livet – det måste vi lära oss att acceptera. Men vi måste också hitta någon form av riktning i livet – ett commitment. För religiösa patienter finns detta ofta tydligt, i bud som ”Du ska älska din nästa som dig själv” eller i buden om att ta hand om sin familj och sina barn. Och i arbetet – i alla fall då man inte ser det som enbart slit för lön, utan ser det som att man är insatt i ett större gudomligt sammanhang. Ignatius av Loyola, grundare av jesuitorden, talade mycket om detta – att varje människa har en kallelse, en uppgift.
En utmaning för en del sekulära människor är att de inte riktigt har några mål med sina liv.
Jag har träffat en rad patienter där jag frågat ”Vad vill du med ditt liv?” och hört samma svar så många gånger: ”Det har jag aldrig tänkt på.” Man lever sitt liv utifrån korta belöningar, som till exempel vart man ska åka på semester.
Finns det forskning som stödjer det här, alltså att en tro ger bättre förutsättningar för psykisk hälsa?
– Nyare forskning visar att det finns ett samband mellan religiös tro och förbättrad psykisk hälsa, men det är inget enkelt samband, för vi vet också att psykisk ohälsa tycks vara vanligare i fundamentalistiska religiösa sammanhang. Jag tror det beror på att den troende människan, när det är en sund religiositet, har lättare för att se sammanhang och mening i tillvaron. Det finns en studie från USA där man rekryterade unga kristna som var deprimerade. Behandlingen bestod i beteendeaktivering, en vanlig KBT-behandling för deprimerade patienter, men här fokuserade man på deltagarnas religiösa bruk. Man sa till dem: ”Gå på gudstjänster, läs din bibel, gå och bikta dig om du är katolik, gå med i en bönegrupp.” Resultatet blev mycket bra – de flesta deltagare blev av med sina depressiva symptom.
ACT är inte pro-religiöst, men man ser tron som en tillgång. Här skiljer den sig från mycket av den freudianska psykoterapi, där man tyvärr ofta sett religionen som något skadligt. Inom ACT-terapin menar man helt enkelt att när man vill hjälpa en människa, måste man använda de resurser som finns i den människans liv på ett positivt sätt. Det gäller inte bara religion. Jag hade en patient som var väldigt engagerad i bågskytte, och då kunde vi använda det.
Synen på människans historia inom ACT är också annorlunda. Traditionell psykologi har ofta haft synsättet att ”Först nu begriper vi hur människan fungerar och vad som kan hjälpa henne”. Medan de som arbetar med ACT menar att det hos filosofer, folkliga föreställningar och i de olika religionerna finns förhållningssätt som har hjälpt människor i alla tider. Det är nog ingen slump att Steven Hayes, den stora företrädaren för ACT, har en katolsk bakgrund.
Du har skrivit en bok som kan hjälpa troende personer med ångestproblematik.
– När jag skulle göra mitt examensarbete på psykoterapiutbildningen i Linköping tyckte en av mina professorer att jag skulle använda mig av min tidigare kompetens – jag var präst i Svenska kyrkan på 1990-talet. Så jag gjorde en studie av kristna med ångestproblematik, som sedan blev en bok: Din väg ut ur oron. Den bygger på den katolska mystikern broder Lorens, som var karmelit och levde i Frankrike på 1600-talet. Han skrev mycket om hur vi kan leva i nuet, i medvetenheten om Guds närvaro. Medveten närvaro används mycket inom KBT för att motverka stress och ångest. Återigen är det intressant att se, att många av de förhållningssätt som finns i modern psykologisk behandling också möter oss i kristen tradition.
Säger det något om vår tid, att de här böckerna behövs. Om vår svårighet att leva i nuet när vi har så mycket distraktioner till hands?
– Ja, och det har blivit allt vanligare att fly på olika sätt. Det har blivit mer utbrett att man tar hjälp av kemiska substanser, vare sig det handlar om läkemedel eller droger. Konsumismen är också ett sätt att fly.
Psykisk ohälsa bland unga har ju ökat stadigt under en lång tid. En del studier menar att det handlar om dåligt fungerande skolor, stress över betyg och framtid. Vad skulle du säga att det handlar om?
– Det första är nog det jag sa inledningsvis. Unga människor har alltid mått dåligt. Det speciella i vår tid, är att identitetskriser och dåligt mående tolkas som något sjukligt. Det finns en bok av ACT-terapeuten Russ Harris som heter Lyckofällan. Den visar att föreställningen om att livet ska vara roligt och positivt, i själva verket skapar lidande.
En annan del tror jag är den ökade förekomsten av sexuella övergrepp. En studie från 2021 visar att 25 procent av alla 18-åringar, och drygt var tredje tjej, varit utsatta för sexuella övergrepp. Detta är en realitet som man sällan talar om, och få av dessa ungdomar får någon form av professionell hjälp. En annan faktor är ju konsumismen när det gäller människors utseende, som blivit så enorm med sociala medier. Att hela tiden jämföra sig med andras utåt sett vackra och framgångsrika liv.
Skulle du säga att lyckofällan är en produkt av konsumtionssamhället?
– Ja, men också en produkt av 1800-talets ideologier. Vare sig det är liberalism eller socialism, så har vi haft en väldigt stark föreställning om att om bara samhället ser ut på ett visst sätt, blir människor lyckliga. Men det blev ju inte så.
Det är lite patetiskt idag, när en del politiker tycks tro att politiken och staten kan skapa goda, välmående människor.
När du träffat troende med psykisk ohälsa, har du inte mött dem där lyckofällan upplevts som ännu större. Alltså – att man ska vara lyckad och dessutom ha en väldigt stark tro?
– Jag har stött på det, kanske inte så ofta bland katoliker. Men det finns en del religiösa rörelser som har påverkats mycket av konsumtionssamhället, och av framgångsteologi. Men jag tycker ändå det är rätt sällan som man möter den frågeställningen i själavården. Oftast finns en dynamik i gudsrelationen som gör att man kan se det från olika håll och resonera.
Vad skulle behövas för att människor skulle må bättre? Är det att tidigare i livet få möta de existentiella frågorna?
– Jag tror det är väldigt svårt. Det är inte statens uppgift egentligen, att göra människor lyckliga, eller ge människor ett meningsfyllt liv. Vi ska nog vara väldigt rädda för politiker som tror att det är deras uppgift. Det jag tror är att många upptäckt att det sekulära moderna konsumtionssamhället, som man från början upplevde som en befrielse från regler och så vidare, skapar väldigt mycket lidande. Att man kanske till slut börjar undra: Var det här så bra? Det här skulle kunna innebära att människor vänder sig till religionen igen.
Och då tror jag, att det kyrkan kan göra är att finnas där med en tydlig tro och bekännelse, ett lugn och en trygghet. Jag tror inte så mycket på att ha studiecirklar i ”existentiell hälsa”, till exempel.
Snarare kan många uppleva det som ett trick, och att det i så fall är bättre att säga rakt ut: Vi vill att ni ska tro på Jesus Kristus. Den kristna kyrkan kan inte bli ett livsåskådnings-smörgåsbord.
Vilka fler skydd mot psykisk ohälsa skulle du vilja lyfta fram som viktiga?
– En stor skyddsfaktor är att man tar sina nära, primära relationer på allvar. Att man ser sin familj, sina vänner, som en av de viktigaste sakerna i livet. Det hjälper också när människor upplever att deras arbete är meningsfullt på något sätt. Med betoning på upplever, för det har inte bara att göra med vad man gör, utan hur man ser på det. Som historien om två personer som hackar sten, där den ena säger: ”Jag hackar sten”, och den andra: ”Jag bygger en katedral”.
Och så vill jag lägga till detta: det viktigaste när man mår dåligt är inte att man pratar om det. Det löser verkligen inte alla problem. Det som hjälper är snarare att man kan se sina problem insatta i ett större sammanhang. Även tidsmässigt: jag mår dåligt nu, men kan jag lära mig något av det? Kan det bidra till min mognad som människa?
Elin Klemetz
Läs fler texter i vår serie “Elin Klemetz möter” här!
