Elin Klemetz möter Jörgen Andersson: »Hopplösheten är ett slags gömställe«

Hur odlar vi hopp för jorden i en dyster tid? Jörgen Andersson, regenerativ bonde, sätter sin tro till naturen själv – om vi gör allt för att främja våra ekosystem. Mot klimatångest ser han bara ett botemedel: att tillsammans med andra kliva i sitt eget ansvar.

Du sysslar med regenerativt jordbruk – vad är det?
– Det handlar i grunden om att härma naturen. De system som naturen själv utvecklat, och som vi är del av, behöver vi ha stor respekt för. Vi har en otroligt arrogant och korkad idé om att vi skulle kunna kontrollera dem. Du kan inte bestämma över mikrober och daggmaskar, men du kan tillåta dem att göra det de vill göra. Korna och gräset har en uppfattning om vad de behöver för att bli sitt finaste. Jag kan på ett ödmjukt sätt försöka att inte stå i vägen för det.

– I det nätverk vi har i Norden brukar vi säga att regenerativt lantbruk är ”att möjliggöra högsta tänkbara vitalitet i ekosystemen genom att tillfredsställa mänskliga behov”. Slutklämmen antyder att det förutsätter människors närvaro. Det fanns en imponerande vitalitet i naturen innan homo sapiens kom in på scenen, men med vår närvaro kan det bli ännu mer vitalt, med ännu större biologisk mångfald. Det tar sig i uttryck i ett öppet, halvöppet landskap med betande djur. Glesare skog, och mer träd på åkern.

Det skiljer sig mycket från hur jordbruket ser ut idag. Du är själv uppvuxen på en gård, i en tid då lantbruket gick över till monokultur och storskalighet.
– Jag kommer från en gård i Köping, Mälardalen, i ett område där politiken bestämde att det inte skulle finnas kvar några kor. De tyckte att vi skulle odla spannmål i stället. Rationaliteten var skoningslös i hela landet vid den här tiden. Människor strömmade in till staden för industrijobb och landsbygden avfolkades. De som blev kvar var de som hade vassa armbågar och som investerade i stora maskiner och storskalig produktion med konstgödsel. Själv hade jag ett stort naturintresse, var fågelskådare på gymnasiet och blev intresserad av det ekologiska som växte fram på 80-talet. Sedan träffade jag en kvinna och flyttade till Jämtland. Bytte kultur – Västmanländska lantbrukskulturen till fjälltrakter där lantbruket var hopplöst. Men jag ville försöka starta ett hållbart jordbruk.

Foto: Fjällbete

2002 startade du Fjällbete, ett företag som bland annat säljer kött och lammskinn från naturbetande får.
– Då var min utgångspunkt hållbar utveckling – med fokus på små avstånd mellan beslutsfattandet och dess konsekvenser. Vi skaffade får som serverades lokalt på restaurang. Jag visste också att när djur äter artegen föda – gräs och inte spannmål – så ökar kvaliteten på köttet. Min inställning var då att jag måste ha gräs till mina får eller kor.

– När jag 2009 kom i kontakt med rörelsen Holistic Management, som förespråkar regenerativt jordbruk, såg jag också att mina kor och får är ett medel för att få det att växa gräs. Om jag flyttar dem, och de betar vid rätt tid på rätt plats, blir matjorden djupare, och gräset växer mer. Vi i personalen utbildade oss i detta. Det var faktiskt en pinsam upptäckt, att trots att jag gått olika lantbruksutbildningar aldrig lärt mig hur samspelet mellan betesdjur, betesväxter och matjord fungerar. Holistic Management innefattar också en massa annat, som det sociala sammanhanget – det är ett ramverk för beslutsfattande i komplexa system. Det kändes som att komma hem.

Det här med att äta kött – rent utsläppsmässigt är det väl bättre med sojakorv?
– Det finns mekanismer som gör att de siffror som kommer fram är skruvade. Om vi skulle ha någon politisk styrning, borde utgångspunkten vara ett vitalt ekosystem. Om någon vill odla havre med de metoder som det görs på – vilket sänker vitaliteten i landskapet – vore det väl rimligt att den havren belastas med den skillnad i vitalitet som den kostar?  Medan om du skördar kött, där korna är en del av landskapets vitalitet, skulle det väl belastas mindre? I de beräkningar som görs tillämpas inte den principen alls. Man konstruerar resultat med helt andra systemavgränsningar, där man kan påstå att föda upp grisar och kycklingar är bättre än att föda upp kor. Vilket är så dramatiskt fel. För då behöver du först en monokultur som skadar landskapet och producerar foder, som sedan ska djuren plågas och köras genom hemska anläggningar. Och så ser det klimatsmart ut. Det är helt groteska påståenden, och som jag ser det vilseledande. Det finns också starka krafter som vill bevara det här sättet att tänka. Till exempel en industri som förbättrar sina marginaler när de kan sälja växtbaserade produkter som om de vore animaliprodukter. Bonden får ungefär 2 kronor per kilo havre. Säljs den uppblandad med vatten i butik kostar den 200 krono per kilo. 

Men ska vi inte äta mindre kött alls, menar du?
– Vi ska äta den mat som gör att landskapet mår som bäst. Då blir det nog en hel del animaliprodukter. Samtidigt, om du odlar potatis vitkål eller broccoli – vegetabilier som det är mycket näring i – kan du på bara 300 kvadratmeter äta 3 kilo om dagen. Det är en försvinnande liten del av landskapet som behövs för att vi ska massvis med näringsrika vegetabilier att äta. Det allra mesta, inklusive skogen, kan sedan få vara vara ett rikt landskap där djur och växter samspelar, och som du kan få kött, bär, nötter och annat ifrån.

Att det är så komplext att veta exakt vad som är bäst för miljön, är ju en stor källa till klimatångest hos människor idag.
– Jag tror det handlar om förlusten av vårt sammanhang, att vi är alienerade från naturen, helt enkelt. I de kurser vi har i Holistic Management möter vi ofta den här klimatångesten. Ett botemedel mot den är att kliva in i sitt ansvar som människa. Jag brukar använda en skala för hur ansvariga vi väljer att vara, där 0 är totalt offer och 100 är totalt ansvarstagande.

– Jag provocerade kursgruppen genom att sätta Greta Thunbergs ansikte långt ner på skalan, på en bild när hon är i ett förtvivlat tillstånd. Och Ronja Rövardotter som en motbild, högt upp på skalan. Det Greta Thunberg har gjort är fantastiskt – jag vill inte frånta henne det – men det har sin utgångspunkt i en vanmakt. Jag tror inte på idén om att experter långt borta kan komma med lösningarna, eller att vi bör fokusera på makthavare som ska fixa allt, utan att vi hjälps åt och gör så gott vi kan på den platsen vi är. Ronja är också frustrerad, men tar saken i egna händer. Ronja lyfter dessutom den avgörande frågan för klimatångest: ”Att röva eller inte röva? Det är frågan.”

– Jag brukar prata om ”de inbjudande ryggarna”. Om du tänker dig en grupp människor som försöker ta hand om sig och sina angelägenheter i sitt landskap. På håll ser du deras ryggar. De ser ut att ha roligt tillsammans. Som utomstående blir du nyfiken på vad de gör, och vill kanske vara med. Medan om du var makthavare, skulle du vara lite frustrerad över att de vänt ryggen mot dig.

Man pratar ju annars om att det är fel att lägga så mycket ansvar på individen. Att företag och politiker måste göra sitt?
– Det finns stor iver och uppfinningsrikedom när det gäller att försvara sin offermentalitet. Vare sig det är regeringar eller företag, så är de ju verktyg i mina egna händer. Vi själva bygger den här livsmedelsindustrin som tar kål på oss. Hopplösheten blir ett slags gömställe. Vi har en speciell situation i den rika världen: Det är möjligt för oss att ha stora hus, två bilar och äta gott – och samtidigt utmåla oss som offer. Medan många andra, med mer knappa omständigheter, tvingas till ansvar, annars skulle de inte ha mat på bordet. I den grad du vågar ta in hur mycket ansvar du har, särskilt som en privilegierad figur, blir du tvungen att lära dig mer om det här. Vi kan försöka gömma oss. Men det är bättre om vi kan hjälpas åt och bära det här tunga ansvaret.

Så, hur kan en väg till att ta mer ansvar se ut?
– Alla människor har en kontext som vi lever och styr våra beslut efter, och som vi kan ändra på. Till en början handlar det om att erkänna den och formlera den, så vi blir mer medvetna om de beslut vi fattar. Och sedan se till att man har en kontext man inte skäms över. Om det sedan tar sig uttryck i att man lägger stor vikt vid att kompostera sitt köksavfall, eller vilken mat man äter – det får man tampas med. 

Just nu pågår klimatmötet i Egypten. Vad tänker du om det?
– Jag formulerar det som att klimatförändringarna är ett symptom på underpresterande ekosystem. Naturens kraft är stor, men vi använder diesel och annat för att hindra naturen. Det behöver vi sluta med. Och jag tror att det är friska matjordar som verkligen kan styra upp det här. På klimatmötet 2015 fick begreppet matjord komma in i diskussionen, det var ett framsteg, men det pratas fortfarande väldigt lite om det. Om man skulle bry sig om klimatet, skulle man bry sig om hur vi kan vitalisera våra ekosystem.

Holistic Managment-rörelsen har fått en hel del kritik av forskarvärlden för att göra alltför positiva antaganden om betesmarkers förmåga att lagra koldioxid. Bland annat SLU gjorde en kritisk studie 2016. Vad säger du om det?
– Till att börja med riktar Holistic Management ett anklagande finger mot en hel del av den vetenskapliga världen, på det sättet att vetenskap i grunden är reduktionistisk. Den förenklar saker för att göra dem mätbara. När vi förhåller oss till döda ting går det bra – det du får fram när du mäter blir pålitligt. Det går inte att applicera på det levande på samma sätt, för systemen är för komplexa. Men det handlar också om att när någon ifrågasätter en gällande tes, blir det mycket motstånd. 

– Länge betraktades det som en sanningen att betande djur förstör naturvärden. Men det är inte att de betar eller hur många de är, utan hur länge. Planerad betesdrift banar väg för det vilda livet och den biologiska mångfalden – det kan man se på ställe efter ställe. Ett annat problem är begreppsförvirring. När det gäller studien från SLU, grundar den sig i sin tur på en studie som likställer Holistic Management med en annan slags betesmetod. De senaste 20 åren har mer insatta forskare arbetat med att ta fram vetenskapliga underlag för att visa effekterna: En studie från USA, till exempel, visar hur betesdrift är klimatpositivt, även när metanutsläpp från korna räknas med.

Vad jag förstår är svårigheten i mätandet en sak som gör att resultaten ser så olika ut. Den svårigheten skulle ju också kunna vändas mot Allan Savory, grundaren av Holistic Management, som sagt att metoden kan få utsläppsnivåerna att gå tillbaka till förindustriell tid. Om det nu är så svårt att mäta: vad har han fått de uppgifterna ifrån?

– Svepande uttalanden blir så klart inte trovärdiga. Lika lite som vi ska tro att vi vet att om länderna skriver under på en viss mängd minskade utsläpp, så kommer 1,5-graders-målet nås. Det är kunskap vi inte har. Jag vill undvika sådana påståenden. Det jag säger är mer: Det förefaller mig sannolikt att om vi hjälper naturen att må bra, så mår vi bra. Ekosystem är en helhet, och effekterna finns på så många fler plan än koldioxidutsläpp.

– Walter Jehne, en internationellt känd mikrobiolog och klimatforskare, är bra på att förklara betydelsen av en bra matjord, som kan hålla vatten och öka biomassan på jorden. När växter lever avger de vattenånga till atmosfären, som ger motsvarande avkylande effekt som gör dig sval efter du duschat. Med ett, såklart förenklat, matematiskt exempel kan en ökad fotosyntes på 5 procent kyla ned den uppvärmning vi har idag. Vem pratar om det? Om vi vill hjälpa biosfärens kapacitet att balansera temperaturen, gör vi klokt i att göra ekosystemen vitala. Vi behöver inte ens förstå på alla sätt det går till.

Hur skulle det se ut i ett land som Sverige, enligt dig? Är det tillbakagång till småskaliga jordbruk och lokal handel?
– Ja, det tror jag. Sedan vill vi kanske ha kaffe och så. Vi är ett enda folk, vi bor i ett enda land, format som ett klot. Jag tror på internet, det som kan uppstå när vi kan känna gemenskap över stora avstånd. Kaffe kan odlas på ett sätt som ödelägger eller bygger ekosystem. Om jag vet namnet på dem som odlar är det självklart vilket jag väljer. Jag skulle också dricka det med större vördnad, och säkert mycket mindre än nu. Vi behöver släppa idén om nationsgränser, och vara människor som bryr sig om varenda kvadratmeter på den här jorden. 

Det är enorma förändringar som skulle behövas för att se den världen i praktiken.
– Ja, men jag försöker leva som om det var så. Jag tror på att agera väldigt lokalt, men att man är medveten om vad som pågår runt om i världen. I Holistic Management finns inte frivillig fattigdom som ideal – där strävar man efter det liv man själv formulerar, men jag är glad att jag tidigt tog det beslutet. Jag har så låg konsumtionsnivå att det ibland stör människor – jag går ganska ofta runt med trasiga kläder, till exempel. Men så fort jag tar något, är det från naturen och från andra människors tid. Om de syr mina skjortor – vad gör jag i gengäld i så fall? Om vi ska vara 10 miljarder som inte krigar med varandra, måste vi kanske tänka så. 

– Sedan lever jag inte upp till allt – jag har bacon i kylskåpet från grisar som jag inte tycker haft det som de borde ha haft det. Men det är väldigt gott med bacon. Den sortens synd lever jag i. Men mitt personliga val är att viga mitt liv åt sådana här frågor. Vi har kurser, och jag har blivit något slags predikant i det här ämnet. En annan fråga är: hur bygger vi fred just nu, i de tider som är? Jag själv kommer inte så mycket längre än att göra vad jag kan för att vara i sammanhang med andra människor där vi vågar ta så mycket ansvar som vi kan. Vi ska ju ändå dö snart allihop, så varför inte försöka?

Du har sagt i en intervju att du ser döden som en kraftkälla?
– Ja, jag brukar tjata om det. Vi har mycket att vinna på att hålla döden närmare. Det finns ett fint uttryck: ”Peace begins at birth”. Min dotter är född hemma. Varje gång som någon föds är det ett tillfälle att ”ta in” vad livet handlar om – precis som när någon dör. I vårt samhälle har vi byggt bort både kontakten med liv och död. Urkraften som mödrar har tillgång till när de föder barn kommer till uttryck under förlossningen, men finns ju i samhället hela tiden, och är motsatsen till att vara ett offer. Det är Holistic Managment – att kliva i vårt ansvar, på en massa olika nivåer. 

Hur ser din andlighet ut – finns det en Gud i det här?
– Jag tycker mycket om Ronja Rövardotter-filmen. När pappan ställs inför frågan om rövandet är rätt eller inte. Jag tar det exemplet, eftersom det är det vi gör: från det att vi blev civiliserade och skaffade stadsmurar får vi en plundrande inställning till omgivningen. Vi bygger centralmakter och imperier genom att systematiskt skilja människor från sina landskap och sociala sammanhang, och göra dem till goda slavar i samhället. Kyrkan, i sina olika varianter, är så mycket uttryck för den centralmakten. Jag känner en stark aversion mot det paketet, när det används på det sättet.

– Samtidigt som jag förstår att det kristna arvet också fört goda saker med sig. Men min egen andlighet är skild från det. Podden Myter och mysterier pratar om ”den smala vägen” – vad det är för något. Det är inte lätt, men det är värt besväret. De pratar om att ett tecken på att man går den smala vägen är att man upplever mer synkronisitet – meningsfulla sammanträffanden, kan man kalla det – och det har jag verkligen fått göra. ”Gudarna ordnar saker åt oss”, brukar jag säga. Jag lägger någon sorts tillit i det. På så sätt är jag väl ganska andlig.

Du återkommer till Ronja Rövardotter – vad representerar hon för dig?
– När det gäller idén om att en enskild människa kan spela roll i världen, finns ingen större förebild än Astrid Lindgren. Hennes budskap är ”Du ska tro att du ÄR nån!” – tvärtemot jantelagen. Ronja är ett av hennes sätt att uttrycka det på. Hon kliver ut i livet. För att vara modig måste man vara rädd, det är Ronja också, men hon har sin inre styrka. Väjer inte för svåra frågor. Det här är världen som vi har att ta oss an. Och hon gör det bara – rakt på.

Elin Klemetz